Sågen hade grundats 1887 av en trävaruhandlare, som hette Sörensen och som var från Göteborg. Han hade uppfört en del byggnader och låtit installera sågramar, men 1888 sålde han av någon anledning rörelsen till konsul Gustaf Erik Broms, känd bland annat från stora industriäventyr i norra Sverige. Broms var miljonär och kallades ”Den store Bromsen”. Att han fastnat för Blankaholm torde ha berott på dess närhet till stora skogar i södra Östergötland och Norra Småland, tillgången till flottleder och inte minst djuphamnen. Broms köpte avverkningsrätten till stora skogsområden och färdigställde anläggningarna.
Redan på sommaren 1888 gick den första lastångaren in till hamnen i Blankaholm för att lasta virke. Lotsen Carl Andersson från Strupö fick ett infall. Steg ur sin lotsbåt och gick iland på Tvetön och målade med stora siffror årtalet på en av hällarna. Årtalet lyste sedan mot sjöfararna som ett tecken på den lysande tid som nu skulle komma.
Men 1899 sålde Broms anläggningen till ett nybildat aktiebolag med namnet Blankaholms sågverk under ledning av den ditillsvarande disponenten Julius Holmström. 1907 var det åter dags för försäljning, nu var det disponent Herman Huldt som köpte sågverket. Men hans avsikt med köpet tycks ha varit att lägga ner det. För 1910 flyttade han över det mesta av maskinerna samt en av kasernerna till Skaftet i Västrums kommun. Under några svåra år gick sågen och samhället i Blankaholm på sparlåga.
Då inträffade en egendomlig tillfällighet. I Norrköping fanns ett trävarubolag, Norrköpings Exporthyvleri, som ägdes av direktör Nils Petter Danielsson. Han drev en omfattande trävaruhandel, såväl inom som utom landet. Av någon anledning, kanske var det för att han ville satsa en del av kapitalet i industriell verksamhet, så besökte han Blankaholm i augusti 1913. Men det var inte för att se sågverket, utan för att besöka Solstads koppargruva, som legat för fäfot, och se om det gick att starta verksamheten på nytt.
Han bad en av förmännen på sågen Z Steen att ro honom ut till gruvan. Vad som hände under den färden vet vi inte. Men tydligen lyckades Steen få direktör Danielsson intresserad av sågverket i stället för gruvan. Ty strax därefter köpte han hela anläggningen jämte all kvarlämnad materiel, disponentbostaden och andra byggnader.
Två år senare, tog Emrik Danielsson över ledarskapet efter sin far och det fortsatte han med till sin död 1969.
Sågens egentliga hjärta var såghuset med de dunkande sågramarna, lasthuset och torken. Det var med bultande hjärta man som barn klev in i detta larmande oväsen där en blå oljedimma svävade under taket. Antingen kunde man ta sig in i såghuset via en landgång från sjösidan eller ta sågbacken. Landgången var utan tvekan den mest spännande. Den löpte parallellt med timmeruppfordringen, som sköt ut som en jättelik krökt tunga från såghuset. På timmerspelets hullingförsedda kedja knirkade timmerstockarna guppande fram mot den oundvikliga slakten. Det som varit stolta furor som tagit år på sig att växa sig stora och starka förvandlades på ett kick till plank och brädor i sågramarnas käftar. På stockvagnen tronade förstesågaren. Han var sågverkets okrönte kung, medveten om sin betydelse. Bakom eller vid sidan av sågramarna stod hjälpsågarna som vaktposter och tog hand om spillet som skickades ner i undersågen, där smörjare och spånbärare med fara för sina liv rörde sig bland vinande remmar och svänghjul.
För den som vuxit upp i Blankaholm med sågramarnas eviga dunkande, plankornas duns i lasthuset och ångans väsande från torken känns den tystnad som nu möter besökaren sedan sågens nerläggning för 35 år sedan väldigt främmande och overklig.