Han hade själv som ung haft drömmar om att mönstra på ett fartyg, men föräldrarna hade bestämt motsatt sig det. Istället fick han börja som butiksbiträde i Konsum och trampa dess golv istället för ett däck som han velat.
För mig och min bror var utflykten spännande, inte bara för fartygens skull, utan för att vi fick tillfälle att åka på de järntrallor som fanns på kajen. Pappa eller mamma fick då agera påskjutare, medan jag och min bror njöt av åkturen.
På den här tiden fanns ännu träkajen kvar och genom dess springor kunde man se ner i fiskarnas hemlighetsfulla värld. I det grönskimrande vattnet pilade mört, löja och abborre omkring obekymrade om den värld som fanns ovanför dem.
Fartygen som ankom till hamnen var ibland av en imponerande storlek. Och det var svårt att förstå hur de hade lyckats prångla sig igenom den trånga farleden vid Tvetön. Pappa hade berättat om Frostvik och Hjelmaren som varit så stora att de fått lägga till ute på redden, vad det nu kunde vara. Då man skulle lasta dem hade man tvingats ta virket i pråmar och med bogserbåt forsla ut virket till dem.
Ett av de fartyg som jag minns och som gjorde stort intryck på mig på grund av dess storlek var M/S Klipparen. Det var så stort så det såg ut som om kajen inte skulle räcka till. Fartyget finns förevigat på två av pappas egenhändigt tagna foton. Ty i sin ungdom var han även en intresserad fotograf. Jag vet inte exakt när fotona är tagna, men att det är någon gång på 1950-talet står klart, eftersom fartyget ligger förtöjt vid träkajen.
Genom Kommandobryggans hemsida har jag tagit reda på lite mera om det här fartyget. Dess öde liknar många andra fartyg. M/S Klipparen byggdes 1935 av Götaverken. På den tid då Sverige hade en betydande varvsnäring. Det döptes och sjösattes 6 maj 1935 och levererades 12 juli samma år till Rederi AB Transatlantic, Göteborg. 1960 såldes det till Arendt De Jounge, Slite och året därpå döptes det om till Klippan. Namnbyten på fartyg är inte ovanliga. Samma år blev det utchartrat till Rederi AB Svea, Stockholm för att transportera Peugot-bilar från Rouen till Buenos Aires. Här råkade fartyget nu ut för en svår olycka. Då man lämnat Seine och skulle väja för en fiskebåt låste sig styranordningen och fartyget gick på grund med stora skador som följd. Efter att ha reparerats i England gick det dock åter i trafik. 1963 döptes det på nytt om till Patricia Murphy och kom under Panamaflagg. Då inträffade nästa olycka. 1964 utbröt brand i maskinrummet och fartygets öde var därmed beseglat. I november 1964 bogserades det till Hamburg, där det skrotades.
Idag lägger inga stora fartyg till vid kajen i Blankaholm. Istället är det fritidsbåtar i varierande prisklasser som upptar utrymmet i hamnbassängen. Nyttan har ersatts av nöjet.