Här bodde vi dock bara ett år, för snart öppnade sig en ny möjlighet. Min mor fick ta över det gamla badhuset och vi kunde flytta in på övervåningen och bo nästan hyresfritt. Badhuset låg alldeles invid Blankviken. Och från köksfönstret kunde jag se Glasbacken mittemot, där jag tillbringat min tidiga barndom. För första gången fick jag också en egen vrå, ett krypin inte större än en ordinär garderob och där endast en säng och ett mindre bord fick plats. Men det var ändå något eget, dit jag kunde ta min tillflykt om jag ville.
Badhuset i Blankaholm hade uppförts på 1930-talet av Blankaholmskretsen av Röda Korset. Många familjer saknade på den här tiden badmöjligheter. Deras tvagning bestod i stort sett av ett handfat med vatten på en kommod. Badhuset innebar sålunda ett stort framsteg för orten och en förbättring av hygienen. Även skolan kom att nyttja badhuset.
Badavdelningen bestod av ett ganska stort omklädningsrum, i vars innersta del fanns ett badkar. Innanför omklädningsrummet fanns en tvätthall med duschar i taket som låg i en rad och där man gick från kallt till varmt vatten. Längst in fanns en bastu. Som jag minns det så badade skolklasserna mitt i veckan. Kvinnorna hade lördagsförmiddagar till förfogande, medan fredagskvällar och lördagseftermiddagar var vikta för männen, vilka speciellt på fredagskvällarna utnyttjade badhusets faciliteter. Det hände ibland att jag badade tillsammans med arbetarna. Då de var nakna kunde jag se vad arbetet åstadkommit med deras kroppar. Det var sneda ryggar, krumma ben och kapade fingrar. En hel provkarta på kroppsarbetets förbannelse. Badkvällarna slutade oftast med att man slog sig ner på bänkarna i omklädningsrummet och tog sig en rök och drack en pilsner och pratade om gamla minnen. Det var en skön och avspänd stund som avslutning på arbetsveckan.
Badkvällar var bråda kvällar för mamma. Hon måste flänga upp och ner för trapporna. För att ta betalt, lägga på ved i pannan och för att kontrollera temperaturen på vattnet och i bastun. När badkvällen var slut skulle hon sedan göra rent och snyggt. Och till varje badkväll skulle det också finnas rena och nystrukna handdukar. Arbetet var dessutom både tungt och farligt. Trappan som ledde ner till pannrummet var smal och brant som ett stup och saknade räcke att hålla sig i.
Badhuset låg som sagt vid Blankviken, som jag vuxit upp i närheten av och som jag tyckte jag kände lika bra som min egen byxficka. Längst in i viken låg Blanke gård och ett hundratal meter från huset låg badplatsen med bryggor och trampolin. Mitt i viken fanns en vassrugge, där sjöfåglar brukade häcka och strax intill låg en gammal uttjänt pråm som ett annat sjöodjur. Det hände ofta att jag slog mig ner på en stenhäll vid stranden för att iaktta vad som hände. Ibland prickades vattenytan av ett löjstim som jagades av en fisk och ibland slog en gädda till med ett våldsamt plask. På sommaren glimmade vågorna som av silver och på hösten frustade de skum som i raseri, då stormarna drog fram. Men viken innebar inte bara skönhetsupplevelser. På vintern förkortades vägen för arbetarna från Solstadström med minst en kilometer, när de tog genvägen över isen som märkts ut med granruskor. Många hämtade också sin fisk från viken. En av de flitigaste var gubben Björk, som bodde i en lägenhet i pensionärshemmet bara ett stenkast från badhuset. Han var tunn och lätt och tycktes kunna gå på nattgammal is. Han var i alla fall den förste som var ute på isen med sina gäddsaxar varje vinter. Och han var också den siste som tog upp sina don fram på vårkanten. Då han en gång råkade plurra var ingen mer förvånad än han.
I pensionärshemmet, byggt 1953, bodde också morfar och mormor. Jag gick ofta hem till dem och fick då saft och någon bulle, som mormor bakat. Mormor med sitt korpsvarta hår var i ständig verksamhet i köket, såvida inte något gallstensanfall slagit omkull henne. Hon bakade, gjorde egen ost och korv och mycket annat. Morfar satt för det mesta vid köksbordet och bläddrade i någon tidning, speciellt facktidningen SIA som han läste från pärm till pärm, medan han likt en pilot höll uppsikt över spisen. Om mormor glömde stänga av ugnen eller någon platta, var han genast där och påpekade det, något som högeligen irriterade mormor.
Vi bodde kvar i badhuset till i början av 1960-talet, då pappa blev butikschef och vi fick flytta in i en lägenhet ovanpå Konsumbutiken. Vi hamnade så att säga mitt i byn och jag sörjde både badhuset och viken. Verksamheten i badhuset upphörde så småningom i takt med att nya bostäder med badrum byggdes i samhället och behovet av ett badhus försvann. Huset övertogs 1980 av Strömmens båtklubb, som gjorde om det till klubbhus.