Det tycks vara Folkets Husrörelsens öde att gå i konkurs (som i Hudiksvall där jag bor) eller att omvandlas till Kulturhus. De människor som en gång bar upp rörelsen har fallit för åldersstrecket eller gått bort. Nu är det event och festivaler som gäller.
Folkets Hus i Blankaholm har en särskild betydelse för mig. För det var här som jag mötte min blivande hustru. Men även som barn finns minnen förknippade med huset. Här åt vi skolbarn lunch under några år. Och innan dess roades man av luciatablåer, nyårsfester och julfester med gran, lekar och tomte. Folkets Hus var till för gammal och ung och det var livligt frekventerat. Föreningar höll sina möten här och danskvällarna var välbesökta.
Man kom in i den avlånga gulfärgade byggnaden genom en foajé, som var tapetserad med färgsprakande bioaffischer. Gick sedan in i salongen genom ett par majestätiska svängdörrar. I salongen, som hade en karakteristisk doft av trä och damm, fanns mörkbruna klaffstolar, som efter en stunds sittande gav en träsmak där bak. I de bakre regionerna av lokalen fanns en rymlig klädgarderob med plats för ytterkläderna. Längst fram låg scenen som hade en ramp med kulörta lampor. Om det var teater eller något annat framträdande var scenen fördragen med en vinröd, tung ridå. Vid sidan av scenen fanns en enkel loge. En trappa upp från salongen fanns serveringen med brunvita bord och stolar. På väggarna satt emaljerade anslag som uppmanade gästerna att ”ej spotta på golfvet” eller att ”inte intaga rusdrycker i denna lokal”. Ordning och reda skulle det vara.
På gaveln till huset fanns en trappa som ledde upp till maskinrummet. Här residerade Gustav Bergström, Jösse kallad. Han var en mångsysslande herre med sinne för maskiner av varjehanda slag. Till vardags arbetade han vid brädgårdshyvleriet, där han tog hand om bandsåg, klyvsåg och listhyvel. På fritiden ägnade han sig åt att reparera klockor och armbandsur. Någon egentlig utbildning hade han inte fått, han var en naturbegåvning, som lärt sig det mesta själv. Han var glad och skojfrisk och i de små ögonen spelade en road glimt. Gustav Bergström var något av en trollkarl. Genom den lilla gluggen i väggen trollade han fram de mest förunderliga ting. Han kunde åstadkomma känslostormar som gråt, vrede, glädje och skratt.
Ibland kom det föreläsare till Folkets Hus. De hade engagerats av föreläsningsföreningen som bildats 1955. Föreläsarna lyste upp de mörka höst- och vinterkvällarna med ljus från bildningens strålande lampa. Många av föreläsarna var enastående personligheter, som kunde trollbinda sin publik med bara sin röst och en enkel diaprojektor. Några av föreläsarna har stannat i mitt minne. Till exempel den auktoritäre Afrikaresenären Mike Joslin, som med kraft och styrka föreläste om vad han kallade vildarna i Afrika. Som ett spjut stötte han pekpinnen i golvet, då bilderna skulle växlas. Och han förevisade exotiska föremål som spjut och trummor som fick publiken att häpna. Jag minns också den milde och skäggige Västerviksläkaren Kit Colfach och hans gripande filmer om trafikens offer. Han talade med mjuk och varm röst i skarp kontrast mot det som förevisades på filmduken. Dessa två föreläsare var varandras motsatser men de drog bägge fullt hus och åhördes under andlös tystnad.
Ja, detta är några av de minnen som framträder om Folkets Hus i Blankaholm då jag läser om att huset är till salu.