I januari 2011 berättade vi om båtutlämningen till Sovjetunionen i VT. Den kommunistiska regimen på andra sidan Östersjön var här för att hämta "hem" några av de båtar som balterna hade flytt med över Östersjön. I Västervik handlade det om 22 fartyg. Totalt om cirka 700 fartyg i landet.
Martin Jungermann i Stockholm är barnbarn till Priidik och hans hustru Minna. Han har forskat i sina förfäders öde och skickade oss några bilder från Västervik 1945.
Vi har fått ta del av hans forskning. Det är Martin Jungermann, som är vår huvudkälla när vi berättar hans familjs dramatiska historia.
Martins farfar PriidikJungermann var en man med inflytande i sin hembygd. Han hade ärvt släktgården Salumetsa. Priidik var soldat och officer, skeppare, entreprenör och gårdsägare. Samtidigt var han ledamot i kommunen och i länsstyrelsen, ledamot av olika föreningar och organisationer.
Gården var framgångsrik och modern. Den hade sågverk, tröskmaskiner och en stor vind- och ångkvarn.
– Allt konfiskerades av Sovjet och beslagtogs av ortens kolchos. Salumetsa tömdes på allt – ned till kniv och gaffel, berättar Martin Jungermann.
Fredagen den 22 september, på skeppet m/s Minnalaid, flydde Priidik med hustru, söner och grannar. De lämnade hemmets strand tidigt på morgonen. Dagen innan hade hans söner Friedrich och Karl rott ut desperata människor till fartyget. Stranden var full av folk. Priidik valde i första hand barnfamiljer och sina egna släktingar
– Att köpa sig plats ombord gick inte. Alla tillhörigheter fick lämnas kvar på stranden. Det måste ha varit ytterst svårt för honom att behöva bestämma, välja ut och lämna kvar alla människor på stranden, säger Martin Jungermann.
Hans farfarsfar Otto (87) stannade kvar. Den där fredagsmorgonen var sista gången far och son såg varandra. Det sägs att Otto varje dag gick till stranden med sin tubkikare för att se Minnalaids segel och en återvändande familj. Vad som hände honom är obekant.
Minnalaid var förstatligad och beordrad för sjuktransportuppdrag under Röda korsflagg med tillåtna rutter mellan öarna Virtsu–Pärnu. Minnalaid var därför känd för "kikarna" på land. De förutsatte därför att hon var på uppdrag. Det räddade många liv.
De flesta ombord befann sig i lastrummen, de på däck fick ligga ned bakom relingen. Inom synhåll från "kikarna" på dagen "aviserade" Jungermann färd söderut mot Tyskland, men i skydd av mörkret vände han sedan rakt nordväst och gick mellan Gotska Sandön och Fårö. Minnalaid kom till Visby på kvällen den 23 september 1944. På båten fanns 208 flyktingar, många familjer med små barn, den yngsta fem månader.
Minnalaid konfiskerades av Sverige och överlämnades till Sovjetunionen i den så kallade Båtutlämningen. Priidik fick en mindre ersättning av svenska myndigheter. Den 21 augusti 1945 såg Priidik för sista gången sitt fartyg när hon bogserades bort av ryssarna tillsammans med övriga baltiska flyktingbåtar österut från Västervik.
Priidik var 60 år. Han stod utblottad med två tomma händer. Han provade att starta ett nytt liv, arrenderade en liten gård på Fjärdlången i Stockholms skärgård, köpte samtidigt en mindre skuta. Den 16 april 1958 steg Minna o Priidik slutligen iland i samband med försäljningen av deras båt. Han köpte ett hus i Påarp där han odlade frukt, grönsaker och bär som han med flakmoped åkte till torget och sålde för att dryga ut den lilla pensionen.
Priidik dog i hemmet 1966 – 81 år gammal.
