Jan Askteg har berättat om resan i sin bok "Livet på Nävelsö" 1984. Bilden ni tittar på har vi lånat av honom och artikeln bygger på samtal med Jan och fakta från hans bok.
Karl Andersson var från Nävelsö. Han hade varit med och byggt båten – en öppen däckare. Resan startade på hemön. I Åldersbäck hämtade han och sällskapet upp några medresenärer som inte hörde hemma ute på Nävelsö. Sällskapet bestod av Hulda Andersson, Vida Stämberg, John Andersson, Karl Andersson, Karl Johansson och Edvin Andersson. Resan var lång. Det tog sin modiga tid innan de kunde lägga till vid Tegelbacken i huvudstaden.
En av männen ombord, Edvin Andersson, hade seglat på kusten tidigare och kände vägen väl. Resan gick hela dagen utan uppehåll, inte förrän sent på kvällen sökte man någonstans att vila. Det blev vid Halls holme i mynningen till Södertäljeviken. När de som bäst höll på att fixa till lite mat på ett fotogenkök kom en vakt roende från Hall, som vid den här tiden var en uppfostringsanstalt för unga grabbar som kommit snett i livet. Han upplyste dem om att det var förbjudet att gå i land. Men när han förstod att det var folk med ärliga avsikter såg han mellan fingrarna och lät det hela bero.
När maten var uppäten och smält gjorde man sig redo för natten. De sov under en presenning i båten. Väl i Stockholm gick de i land och stannade i staden under 14 dagar. I Stockholm bodde de hos vänner och bekanta. John Andersson bodde hos en kusin som hette Anna Henricsson som flicka och var uppväxt på Nävelsö. Hon var gift med en italienare som hette Pietro Ciprani.
Det var han som gjorde glassen populär i Sverige och drev en glassfabrik på Pipersgatan i Stockholm. Varje vår ringlade sig långa köer till den lilla glassfabriken och till de små kioskerna ute i Stockholmsvimlet. Ciprians glassfabrik fick under mitten av 1900-talet smeknamnet Pipersglace efter gatan med samma namn. I dag drivs företaget av Pietros och Annas barnbarn. Pietros ska vara den lite kraftiga mannen på kajen med ljus kostym och vit keps.
– Men jag är inte riktigt säker på att den uppgiften stämmer, säger Jan Askteg.
Hur som helst med den saken. Hemresan blev till en början besvärlig med dåligt väder. Men vid Södertälje började vinden mojna och sällskapet kom lyckligt och väl hem till Nävelsö utan några missöden.