I dag är herrfrisörerna i Västervik lätträknade. På Knoblauchs tid var det fler och man skiljde noga på frisörer och barberare.
En frisör skulle ägna sig åt frisyren, barberaren tog hand om skägget.
Rakningen var en betydande del av arbetet. Det fanns dagar när Knoblauch och hans kollegor fick sätta ut en skylt utanför salongen där han meddelade att man inte hade tid att klippa någon för det var så många som ville rakas.
I Västervik var herrarna mer intresserade att vårda sitt skägg än sitt hår under Knoblauch första tid. Herrarna besökte sina rakstugor flera gånger i veckan – en del varje dag.
Varje man hade sin egen tvålkopp och de förnämsta hade också särskilda tider för sina besök. Salongerna var öppna veckans alla dagar, först efter 1918 var det söndagsstängt.
Lördagen var av lätt förståeliga skäl den populäraste dagen att bli rakad. Det fanns lördagar då 140 män rakades bara hos Knoblauch. Salongerna fungerade också som nyhetscentraler. Det här var före teve och radions tid. Frisörerna blev välinformerade och visste vad som hände i staden.
En rakning kostade 15 öre den första tiden Knoblauch var i stan. Klippningen 35 öre. Det gick också att köpa rabattkort till rakningen. En krona för tio gånger.
Barberaren skulle också ha vissa insikter i ”lilla kirurgin”. Det betydde att han inte bara skulle rakade män utan också skulle kunna behärska ”koppning, åderlåtning, blodiglars och spanska flugors anbringande samt i naglars och liktornars putsande och mindre blödningars stillande”. Willy Knoblauch kunde allt det där. Dessutom hade han fått lära sig göra peruker i sin ungdom.
– Men den lilla ”kirurgin” fick jag inte mycket användning för när jag kom till Sverige, berättade han för VT:s medarbetare Rolf Åsberg i samband med att han fyllde 80 år 1959.
Däremot kunde proceduren bli smärtsam för både patienten och lärpojken. Den sistnämnde kunde få sig en snyting när smärtorna blev allt för plågsamma för herrarna i stolarna.
Tiden som lärling var en prövning. Pojkarna fick göra skäl för brödfödan. Arbetsdagen började vid halv åtta och pågick hela dagen. När dagen led mot kväll fortsatte arbetet med studier i perukmakeri. Om det blev någon ledig och lugn stund under dagen kommenderades pojkarna till perukstocken.
I slutet av 1890-talet gavs sig den unge Knoblauch ut på gesällvandring. Efter vandringar i Böhmen, Tyrolen, Schweiz kom lärlingen till norra delarna av Tyskland där han träffade en rar och trevlig flicka som med tiden blev fru Knoblauch.