1933 bildades AB Lysingsbadet av ett 60-tal privatpersoner. Fyra år senare tog Västerviks stad över Lysingsbadet. Bilden ni tittar på är troligen från mitten av 1940-talet. Lysingsbadet började sakta väckas ur sin slummer. Turister och västervikare kom i stora skaror ut till platsen som några decennier tidigare hade varit en stor skog där furorna hade växt sig höga.
1944 berättade Stockholms-Tidningens reporter Martin Strömberg i ett reportage från Västervik att det under fina och soliga söndagar kunde samlas 3 000 badgäster vid Lysingsbadet. Stockholms-Tidningen arrangerade för övrigt tre sällskapsresor till Västervik det året, två i juli och en i augusti. Det var mycket populärt har vi förstått.
Gösta "Solna" Holmgren, skrev i VT 1969 om sina ungdomsminnen från Lysingsbadet när gläntan vid den främre badviken i högsta grad var snårbevuxen med massor av stubbar och stenar. Men han och några andra företagsamma unga grabbar såg en möjlighet att skapa en hygglig fotbollsplan på platsen. Sagt och gjort – ett omfattande röjningsarbete drog i gång med markägarens goda minne.
Stenar och stubbar spettades upp och forslades undan. Stenbumlingarna lades prydligt i ett kummel som sedan kläddes med jord och gräs. Badviken, med det onämnbara namnet, var inget populärt ställe att svalka sig under heta sommardagar, botten var lerig och ogästvänlig. Men det utgjorde inget hinder för unga grabbar med lite framåtanda. Det tog tag i saken med egna händer.
Varje vår släpade de ut mängder av sand på den tillfrusna viken från en närbelägen grusås. Vårsol och varma vindar skötte resten av arbetet. Det var alltså ett gäng unga grabbar som skapade det första embryot till vad som i dag är en jättelik turistanläggning.