Wigert kom till Västervik i mitten av 1950-talet och blev kvar här en tid. Anita Nyman, som då hette Lund och bodde i idrottshallen, minns första mötet med Wigert.
– Han körde in på sandplanen framför idrottshallen på en knattrande motorcykel. Han skulle spela tennis med Erik Järneström, berättar hon.
Det blev början på en livslång vänskap mellan familjen Lund i idrottshallen och den blivande konstnären som också var en stor bolltalang: fotboll, ishockey och främst tennis var hans paradgren. På tennisplanen kunde han mäta sig med den tidens svenska storheter: Sven Davidsson, Uffe Schmidt, Janne Josefsson och Janne Lundqvist kunde inte känna sig säkra när Hans Wigert stod på andra sidan nätet. Hans kämpaglöd var omvittnad och han var mästare i Djursholms tennisklubb redan som 17-åring. Det var få av ungdomsvännerna som kunde ana att han med tiden skulle bli en framstående konstnär.
Men vägen till konstutbildning på akademien i Stockholm var lång. Den gick via en slingrig och krokig omväg som förde honom både till Norrland och Västervik.
I Västervik blev tennisbanorna på Bökensved och idrottshallen hans andra hem. I ett gammalt tidningsklipp från 25 februari 1956 kunde man läsa en rubrik på VT:s sportsida:
"10 över 12 i natt hittade Wigert formen och gick vidare till semifinal!"
Det handlade om DM i tennis där han spelade singel och mix med Lisbeth Lund. På samma sida, lite längre ner och med mindre bokstäver, kunde man läsa att Ingemar Johansson besegrat Bygraves på poäng...
– För mig är väl Västervik en tid av frigörelse och ett försök att finna mig själv, har han berättat.
I Västervik målade han ofta. Motiv hittade han bland annat i Anita Nymans geografibok och på vandringar ute vid Lysingsbadet. Erik Järneström hjälpte honom – till och från – med bostad och han fick jobb på Electrolux. Men när marssolen började lysa sade han upp sig och gick ut och målade landskap. Målningarna sålde han för en femtiolapp till sina idrottskamrater. Säkert en av de bättre investeringarna som många idrottsvänner gjort i Västervik.
Wigert fortsatte att sälja "billigt". Han siktade aldrig mot auktionshusen utan sålde sina verk för så låga priser att det väckte irritation i vissa konstnärskretsar som ansåg att han ”förstörde marknaden”... Det var viktigare för honom att de som gillade hans konst hade råd att köpa den än vad eventuella kollegor tyckte om prissättningen.
Hans Wigert fick flera konstnärliga utmärkelser, bland annat Egron Lundgrenmedaljen i guld och han var sedan 1988 ledamot av Konstakademien. 2004 fick han målarprinsens – prins Eugen – medalj för konstnärlig gärning. Det var han mycket stolt över. I ett brev till Västervik skrev han i samband med utdelningen.
– Ni i tennishallen som tog hand om mig är i högsta grad delaktiga i utmärkelsen.
Hans Wigert avled i sitt hem i Stavsnäs på Värmdö. Han blev 83 år.