Ferdinand Mattsson gick till sjöss redan som 14-åring. Det var inget ovanligt på den tiden. Året var 1878. Det blev en lång resa till land och sjöss under 14 år.
Hans resa över haven började på en skuta som hette "Anna" från Berg i Göta kanal. Han seglade på flera båtar som gick på Östersjön. De gick med kalk och skiffer, mjöl och någon gång med virke i lasten.
1883 mönstrade Ferdinand Mattsson på en norsk bark som hette "Embla". Det blev starten till den första långresan och första äventyret med stort Ä. Under resan från Stockholm upp mot Ångermanland mötte de hårt väder. Det var nordostliga stormvindar och tjocka. Det var så illa att skepparen fruktade att man skulle driva upp på land. Besättningen hade lastat livbåtarna med proviant och vattenkaggar. Men till slut kunde man rida ut stormen och segla vidare till Mariebergs sågverk i Ångermanälven och lasta timmer och bjälkar som skulle till Spanien. Destinationen var Palma de Mallorca där man firade jul. Men först blev det en tur till Arendal i Norge där kapten och styrmännen hade sina hem. Det blev några lata och behagliga veckor.
När man efter nyår lämnade Mallorca gick man över Atlanten till Jamaica. Det blev en lång och motig resa tillbaka till Europa. Det blåste nästan ständigt under sex veckor. Provianten tröt och fick ransoneras. När man dessutom upptäckte att det fanns små giftiga ormar i lasten var det inte kul. Vid lossningen i Hamburg blev dessutom Ferdinand Mattsson skadad i ett ben och fick ligga på sjukhus i fem veckor. När han kom ut därifrån hade Embla lättat ankare och seglat vidare.
Han fick efter några veckor i Hamburg hyra på en fullriggare, som lastade kol till Madras i östra Indien. Men från den båten rymde Ferdinand Mattsson. Det framgår inte av hans nedtecknade minnen vad som var orsaken till detta drastiska steg. Han hade i alla fall inte blivit avskräckt för sjömanslivet. Han var snart till sjöss igen och på väg mot Penang på Malackahalvön. Han mönstrade av med en svensk kamrat och kom så småningom till Calcutta där de efter några veckors väntan fick jobb på ett fartyg som skulle transportera 450 emigranter till Trinidad.
Utanför Australiens kust var det nära att gå illa ännu en gång. Mattsson stod vid rodret när kapten, som tagit sig några "whiskygroggar", kom upp på däck och sa åt honom att hålla upp mot vinden bättre. Men han löd först inte. Han hade fått tydliga order av lotsen som fanns ombord. Så hans kapten kom tillbaka och upprepade sin befallning. Mattsson löd den gången. Resultatet blev att fartyget snart satt fast i sanden. Lotsen blev naturligtvis rasande och kom farande med en utskällning.
– Men då hade kapten nyktrat till och erkände att det var hans egen skuld, skriver Mattsson i sina minnen.
Det var som tur lågt vattenstånd den gången. På kvällen flöt skutan av sandbanken och besättningen kunde andas ut. Det hade fruktat att få besök ombord av Nya Guineas kannibaler...
I New York var olyckan åter framme när man skulle lasta. Ferdinand Mattsson föll ner i lastrummet och bröt foten. Det blev fyra veckor på sjukhus. En läkare ville amputera hans fot. Mattsson vägrade.
– Nå, ligg där då, sa läkaren.
Dagen efter kom Mattssons styrman på besök och undrade om han kunde ta sig till mönstringskontoret. Det var dags att mönstra om. Mattsson bad morgon efter att få sina kläder för ett besök på stan. Han fick kläderna och med hjälp av två käppar haltade han ut från sjukhuset och tog spårvagnen till mönstringskontoret. Tillbaka på fartyget fick han en passagerarhytt. Efter tre veckors vila var han tillbaka vid rodret och med foten i behåll!
Vid en resa till Sydney i Australien rymde Mattsson igen. Han berättar inte varför den här gången heller. Men vi kan ana...
Han tog sig med ångbåt till Melbourne och vidare till Mangalore i Victoria där han fick jobb på ett sågverk. Det blev strejk i Melbourne, efter några månader fanns det inte längre någon avsättning för virket. Han tog sig vidare mot det hägrande målet, som nog var avsikten hela tiden. Han skulle till Fremantle för att gräva guld! Det var många som hade samma ärende. Så Ferdinand Mattsson slet vid järnvägen och sprängde sten för att kunna förverkliga sina planer. Än en gång var olyckan framme. När han försökte rubba ett stort stenblock, efter en misslyckad sprängning, bar det sig inte bättre än att han föll drygt tio meter ner i ett stenschakt. Han hade ett ärr på hakan resten av livet som ett minne av det äventyret.
Han fick kontakt med en queensländare som hade en liten skuta. Han hade en irländare som seglade skutan åt honom – när han inte satt på krogarna och söp. Redaren var missnöjd med sin skeppare och anställde Mattsson istället. Senare blev det ett par skutor till. Men en dag förändrades allt. Han fick höra talas om att man hittat en ny guldgruva vid en plats som hette "Hannans find".
– Det sades att det fanns mycket guld att hitta, berättar Ferdinand Mattsson.
Mattsson sa upp sig från fartyget och sökte upp en karavan som var på väg mot samma plats och med samma drömmar. Det blev en resa som tog 22 dagar; på kamel, till fots och med tåg. Kamelridningen blev dock ett kort äventyr för vår berättare:
– Jag red bara första dagen för på kvällen var jag så trött att jag knappt kunde stå upprätt. Sitta och rulla i ett ökenskepp hela dagen var tröttsamt.
Vid gruvfälten var det 450 förhoppningsfulla män som grävde i jorden. Mattsson slog sig ihop med en skotte och en irländare och köpte en inmutning. De gav sig ut i vildmarken på jakt efter guld. De var borta i nio veckor, där "ingen vit människa varit förut". Men lönen var skral. De fann inget värt att bearbeta. Så de var bara att bita i det sura äpplet och återvända.
Olyckorna fortsatte att grina Ferdinand Mattsson i ansiktet. Han drabbades av både tyfus och skörbjugg. Han blev liggande i flera månader med hög feber.
– Ibland visste jag inte om jag fanns till, berättar han.
När han piggnat till tog han sig tillbaka till kusten och en av skutorna. Men det gick inget vidare. Sjukdomen hade nog satt sina spår och Ferdinand Mattsson började fundera på om det inte vara dags att resa hem till Sverige. Den 18 maj 1895 klev han ombord på en båt i Fremantle. Tio veckor senare – den 28 juli – klev han i land på Torrö i Östra Eds socken där han växt upp.
Ferdinand Mattsson fortsatte till sjöss, som skeppare på egna skutor och andras. Men han hölls sig i vatten här uppe i norr. 1899 köpte han Hagaberg på Tättö i Loftahammar, året efter gifte han sig med Edla från Väderskär. Paret fick fem barn. En vårdag 1947 gick han bort.