Här sitter pastor Björn med en familj från Ukraina. André och Arisa Balchos med sina två döttrar på tre och fem år.
När det hela drog igång 2016 var det över 50 personer som kom, berättar Nils-Erik Alne som är en av volontärerna för språkkafét i Marieborgskyrkan.
– Då var det mest ifrån Afghanistan och Syrien men även några från Eritrea, Irak och Iran, säger han.
Till en början hade de språkkafé på kvällarna men kommunen tyckte det kunde vara bra att ha det på dagtid då invandrarna var lediga från SFI (svenska för invandrare).
Under pandemin blev det ett uppehåll men i höstas drog det återigen drog igång och just nu verkar behovet av att få ses och öva svenska vara stort. Nils-Erik berättar att tanken med språkkafé är att komma in i det svenska språket och den svenska kulturen.
– Vi har framför allt hjälpt afghaner och syrier sedan 2016. De från Mellanöstern träffar ju inga andra utom familjen eller möjligtvis dem som pratar samma språk. De från Ukraina kan det vara lite annorlunda med, säger han.
Den senaste månaden har de fått in många från Ukraina.
– Det är en trygghet att komma på språkkafé för de har ju ett behov till och det är att få prata med varandra för att få bearbeta sitt trauma som de ju har, säger Nils-Erik.
Volontären Karin Rehn tränar svenska med Lailoma Baratali från Afghanistan.
Det är cirka sju till nio trogna volontärer på språkkaféerna i Marieborgskyrkan och många av dem som söker sig dit lär sig svenska snabbt.
– Det är ord som "sju" som kan vara svåra att uttala. Ordningstalen tog en flicka nästan på en gång och mamman sa, "Var har hon lärt sig det där?", säger Nils-Erik.
Hur verkar de må?
– Skapligt men det är svårt att säga i och med att man inte kan prata så mycket. Vi använder en hel del appar för att kommunicera, säger Nils-Erik.
Volontärerna Nils-Erik Alne till vänster och Ralph Engstrand förbereder alla övningsblad inför språkcafét. I bakgrunder skymtas pastor Björn Söderberg Almén.
Många av de som kommer till språkkaféerna går inte på SFI. Är man asylsökande får man SFI men innan man kommit dit så är det på språkkaféer man har möjligheten att lära sig svenska.
Hur har detta tagits emot?
– Det är positivt. Det sprider sig mycket från mun till mun, någon känner någon som tar med någon och så sprider det sig, de tar med varandra helt enkelt. Många har lärt känna varandra på vägen hit men jag har inte träffat några som var kompisar hemifrån, säger Alne.
Det är mellan klockan två och fyra på torsdagar som Marieborgskyrkan har öppet för språkkafé och den nya pastorn i kyrkan, Björn Söderberg Almén är också engagerad sedan två veckor tillbaka då han påbörjade sin tjänst.
I lekrummet leker volontären Gunvor Englund, pensionerad diakon, med barnen medan föräldrarna övar svenska och socialiserar med andra i rummet bredvid.
Gunvor Englund är en av volontärerna som har hand om barnen, hon har tydligt sett hur barnen utvecklas från gång till gång och vågar ta för sig alltmer.
– När de kom så var de ju blyga och lite avvaktande, som att de tänkte, vad är det nu vi ska vara med om? När vi väl börjat komma in i barnrummet och plockade med leksakerna så började de slappna av. Efter en stund så kanske det trillade in fler som pratade deras språk och då märkte man att då släppte det. Att vara ensam om något att vara svårt men är man flera stycken så blir det lättare och de strålar samman.
Gunvor märkte efter hand att när hon såg barnen i hallen visste de exakt var de skulle ta vägen och hon såg glimten i deras ögon.
– Det var härligt. Man behöver inte språket när man bygger pussel, det viktiga är att bekräfta barnet och det är såna härliga ögonblick. De lät ju mer och mer för var gång. Barnen är min hjärtefråga i tillvaron, säger Gunvor som är pensionär och tidigare diakon och lågstadielärare.