Oskar "Ogge" Torstensson, Gustav "Gurkan" Johansson, Anton "Bante" Bertilsson och Jesper "Plöpp" Nyström har skejtat sen barnsben.
Magkänslan kring skateboard är att det är en sport eller livsstil om man så vill som dalat ganska rejält i popularitet de senaste tio åren. Undertecknad minns själv när han var yngre, då var skejt-killarna och tjejerna de absolut coolaste katterna, det var dem man ville vara, såg upp till och dyrkade som gudar. Men sen hände något. Ganska plötsligt slutade de allra flesta, ungefär samtidigt. Det var som att man unisont bara bestämde sig för att skateboard inte längre var coolt. Och idag känns det som en sport som helt är på dekis, åtminstone vad gäller Västervik, där möjligheterna för att åka skateboard minst sagt är begränsade.
Av denna anledning är stegen extra förväntasfulla när vi börjar gå mot Ellen Key-skolan i Västervik för att träffa några av de få som fortfarande skejtar. Det känns nästan som att vi är på väg mot något exklusivt, mot ett möte med en sällsynt sort.
I takt med att vi närmar oss skolan kan vi snart också börja höra musik från en högtalare som blandas med det omisskännliga krasande ljudet från skateboardhjul som möter asfalten. Och när vi äntrar den soliga skolgården ser vi dem, vännerna tillika skateboard-entusiasterna Jesper, Oskar, Gustav och Anton som också är upphovsmännen till instagramkontot "westbaysk8".
Att kunna namnet på varje trick är för den oinvigde inte enkelt. Men att det Gurkan levererar är både snyggt och svårt är enkelt att förstå.
Jesper vinkar glatt och vi sätter oss alla vid en bänk och börjar snacka skate. De berättar att de alla har skejtat sen de var små.
– Jag började när jag var typ 10, och helt klart så började man för att man tyckte det var coolt på något sätt, det var ju väldigt populärt på den tiden, med alla Tony Hawk-spel och så vidare, förklarar Jesper.
Och även om epitetet coolt inte är närmast till hands när de beskriver sporten idag, 15 år senare, är den i alla fall precis lika rolig, då som nu.
– Det är fortfarande lika roligt. Det är fortfarande en jävla hype om man sätter något nytt, skrattar Anton.
Oskar menar att den kreativa sidan av sporten är vad som hållit kvar honom så pass länge.
– Jag älskar att man fortfarande kan lära sig grejer. Det tar liksom aldrig slut eftersom det är en så pass kreativ sport, det finns egentligen oändligt med möjligheter. Det är bara fantasin som sätter gränser.
Jesper bjuder på det kanske mest ikoniska tricket, kickflippen.
För att inte upprepa sig lyfter istället Jesper den gemenskap som de fyra vännerna har tillsammans som anledning till att han fortfarande skejtar lika mycket än idag. Man märker verkligen hur det lyser i ögonen på dem när de får dela med sig av sin passion. Särskilt när samtalet går över till att handla om deras bästa skejtminnen. Då haglar anekdoterna, en efter en. Gustav berättar om när han och Anton var i Indonesien och Malaysia och skejtade, och fick ta del av en universell skejtkultur.
– Det är en jäkla gemenskap, alla är väldigt välkomnande, var man än är. Det spelar ingen roll hur bra eller dålig man är, folk stöttar och peppar varandra ändå.
Jesper berättar istället om sin första varial-flip.
– Jag minns starkt när jag satte den. Jag bara stod i en och en halv timme och nötte och gnetade och sen helt plötsligt så satt den. Då minns jag att sprang hem till morsan och bara skrek, säger han och garvar.
De flesta hade nog bara sett en bänk, men för "westbaysk8" är det så mycket mer än så.
När anekdoterna verkar vara slut, torgför jag min spaning om att skate är en sport på dekis. Den flyger inte riktigt hela vägen även om gänget förstår vad jag menar.
– Det var väldigt dött för några år sedan. Men nu tror jag ändå att skejten verkar komma tillbaka lite. Man börjar se fler kids med en skejtboard och den var ju till exempel med som gren i OS. Sen är ju skejtmöjligheterna i Västervik tyvärr riktigt dåliga. Många mindre orter har ändå någon form av park. Skulle vi få en rejäl park tror jag det skulle explodera igen, säger Anton.
En stilstudie på hur du hoppar upp på railen, något som inom skejtkretsar kallas "Ollie"
Och när vi en stund senare skiljs åt så hoppas ändå något i en att det faktiskt kommer en explosion igen. Det unnar man dem. De som stod pall när folk vände kappan efter vinden och än till denna dag är sådana fina ambassadörer för sin sport. Samtidigt förstår man att det inte är någon popularitet de är ute efter. De kunde nog troligtvis bry sig mindre.
Att det var coolt var ju bara katalysatorn, men idag skejtar de ju för glädjen, gemenskapen och den mening som sporten skänker dem. Och de finns både något beundransvärt och inspirerande i det. Man behöver inte alltid göra som alla andra, utan den egna vägen kan vara fullt så bra. Det är troligtvis något som är nyttigt för oss alla att försöka beakta något oftare.
Oskar har själv designat gängets klistermärken för att promota deras instagram. Att han dras till den kreativa sidan av sporten är inte svårt att förstå.