Marcus Fridlund beskriver sig själv som en målmedveten person. Han gillar lagarbete både i jakten på fritiden och i jobbet som politiker. Som ung var han bland annat elevrådsordförande och innebandyspelare. ”Det jag tycker är roligast som politiker är att få vara med från start: att så ett frö, vattna, och se det blomma ut”, säger han.
Vi träffas för en promenad vid natursköna äppellunden i Gertrudsvik.
– Det händer något när man får vara ute, säger Marcus Fridlund.
Kärleken till naturen kommer antagligen av att han jobbar mycket, och träffar mycket människor.
– Jag gillar att jobba, men det är svårt att varva ner. I naturen får man tid för reflektion. Många politiska dilemman får sin lösning i skogen, säger han, och berättar att han för några år sedan bestämde sig för att ta jägarexamen, vilket han snart gjorde. Det som lockar med jakten är helheten: naturen, kamratskapet, och lagarbetet.
– Man är ett lag med ett mål. Men så tänker jag om det mesta.
Känns det som ett lagarbete när ni debatterar i barn- och utbildningsnämnden?
– Ja faktiskt. Vi vill alla samma sak. Alla vill det bästa för barnen, men vi ser olika vägar dit, förklarar han.
Den politiska banan började när han fick rösta i sitt första val, och gick med i partiet.
– Jag ville inte bara rösta på någon som ska tala för mig. Jag vill bidra aktivt. Det som är så fint med demokrati är att alla kan göra det. Det krävs så liten insats, säger han.
Året efter han blev medlem tackade han ja till ett ersättaruppdrag i BUN. Sen har det rullat på. Idag är han nämndens ordförande, och sedan 2020 även ordförande i Socialdemokraterna i Västervik.
– Det var stort, att bli vald som 28-åring i ett så traditionsfyllt parti.
Ja, hur är det egentligen att vara kommunpolitiker i 20-årsåldern?
– Nu är det inga svårigheter. Men i början var det vanligt att andra partier hellre pratade om mig, än med mig. Det bär jag med mig idag, att lyfta de unga jag möter som engagerat sig.
Unga är underrepresenterade i kommunpolitiken. 18-29-åringarna utgör 9 procent av landets kommunpolitiker, men 20 procent av befolkningen.
Vad tänker du om de siffrorna?
– Det är ett underbetyg. Verkligen. Vi går miste om de ungas perspektiv. Vi har ett system som bygger på representation, och måste få in alla delar av samhället i de beslutande församlingarna, som ju ska avspegla befolkningen. Men det handlar om att visa att politik är mycket roligare än vad många tror.
Vad är det som är så roligt?
– Att få påverka, beställa och läsa utredningar, ta beslut... Det jag tycker är roligast är att få vara med från start: att så ett frö, vattna, och se det blomma ut.
Ganska snart efter att han blivit ersättare i BUN beslutade nämnden om sammanslagningar av flera av landsbygdens skolor. Han är tacksam över att han var med, då.
– Det lärde mig vikten av att lyssna, och vilja förstå, varför andra resonerar på andra sätt än en själv.
Nu, tio år senare, stod han själv i centrum när Ellen key- och Ludvigsborgsskolans nya upptagningsområden beslutades.
– Min ledstjärna är att alla barn ska få lika förutsättningar, och jag är helt övertygad om att det är rätt beslut. Det gör det lättare att bemöta kritiken.
Det är inte helt lätt att få virvelvindarna Skorpan och Nova att ställa upp på bild samtidigt.
Efter uppväxten i Västervik, och energiprogrammet på gymnasiet i Oskarshamn, blev han antagen till Sjöfartshögskolan. I samma veva fick han fast jobb på värmeverket i Västervik, och där jobbar han än idag.
–Jag hade bara tänkt jobba några år... Men det är så roligt. Jag älskar det.
Före pandemin kunde arbetsdagarna bli 12 timmar, eller mer.
– Jag trivs inte med att sitta still, säger han, och konstaterar att han börjar tröttna på pandemianpassade videomöten.
För att få utlopp för energin har i stället trädgårdslandet exploderat.
– Det tittar fortfarande upp grönkål, säger han och ler.
Efter uppväxten i Västervik, och energiprogrammet på gymnasiet i Oskarshamn, blev Marcus antagen till Sjöfartshögskolan. I samma veva fick han fast jobb på värmeverket i Västervik, och där jobbar han än idag: "Jag hade bara tänkt jobba några år... Men det är så roligt. Jag älskar det". Idag bor han i Västervik med sambon Clara och Bichon frisé-kompisarna Nova och Skorpan.
Han berättar att det trots allt känns lite vemodigt att fylla 30.
– Jag har alltid varit så ung när jag gjort allting. Jag flyttade hemifrån som väldigt ung, fick fast jobb som ung, blev politiker som ung... Om jag vill plugga vidare nu så kommer jag ju inte "plugga som ung", längre.
Samtidigt ser han ljust på framtiden. Han gillar sitt jobb och sina politiska uppdrag.
– Men jag fortsätter bara så länge jag tycker att det är roligt. När man inte tycker att det är roligt ska man inte hålla på längre, säger han.
Barndomsdrömmen att segla runt jorden har han släppt. Det var ett lyckosamt val att inte bli sjökapten, då, för 12 år sedan. Men han berättar om en annan dröm som han fortfarande när: Att lära sig flyga.
– Det finns inget bäst före-datum för att bli pilot, va?
Fotnot: Det finns ingen övre åldersgräns för flygcertifikat, bara minimiåldrar.