Hennes klarbruna ögon glittrar ikapp med mamma Saras leende när de ser på varandra i några sekunder, innan Hilda åter infinner sig i leken med mormor.
Sara är i mina ögon en levnadsglad, stark och sprudlande människa, som jag har haft glädjen att känna sedan vi var små. För tre år sedan stod hon vid ruinens brant, med ena foten förankrad i bomullsmjuk babylycka och den andra i nattsvart ovisshet.
Saras graviditet flöt på bra. Hon bodde och bor i Göteborg med maken Jonas Holm. De väntade sitt första barn som skulle heta Hilda. Mot slutet av graviditeten kände sig Sara mer trött än vanligt men det är inget alarmerande tillstånd för en höggravid. Sara hade gått över tiden och nu handlade det om dagar innan barnet skulle födas.
När man närmar sig förlossning går man ofta på täta kontroller och det var på en av dessa, som man märkte att Saras blodtryck hade stigit något. Hon fick komma tillbaka följande dag då man ville ha lite koll på det. Då hade det stigit ytterligare och man misstänkte havandeskapsförgiftning. Sara blev skickad till Östra sjukhuset för ytterligare provtagningar, där hon spenderade eftermiddagen och kvällen. Läkaren tyckte att allting såg bra ut och var lite undrandes över varför hon egentligen var där.
Klockan blev ganska mycket så Sara och hennes man fick åka hem och läkaren sa att han skulle höra av sig om det var något på proverna som inte var som det skulle, han trodde inte det.
– Prick klockan tio nästa dag ringde han. Han började med att säga "Jag ber om ursäkt över att vi tar det här på telefon men vi tror att du har fått leukemi", berättar Sara.
Sara beskriver hur hon stod bredvid sängen i sovrummet. Hon blev kall. Hon minns inte allt. Tiden stannade. Hon gick in till Jonas i vardagsrummet och sa "de tror att jag har fått cancer".
Därefter gick allting väldigt fort. De blivande föräldrarna fick 45 minuter på sig att packa väskan och åka till hematologimottagningen på Sahlgrenska för att ta fler prover. Sedan skulle de åka direkt till specialförlossningen för bebisen i magen behövde komma ut. Nu.
Väl framme på Östra sjukhusets specialförlossning blev Sara igångsatt. När värkarbetet var etablerat och hon låg i förlossningssängen kom en barnmorska in med en telefon till Sara. Det var en av läkarna från Sahlgrenska som bekräftade att det var akut leukemi som Sara hade drabbats av.
– Jag bröt ihop fullständigt. Jag minns inte så mycket mer av vad de sa, min man tog telefonen och gick ut. Där och då rasade allting, i det ögonblicket tänkte jag att det här kommer inte att gå, jag kommer inte att klara det här, säger Sara.
Hon minns speciellt på kvällen mitt under värkarna, att hon låste in sig på toaletten och googlade på vad det var för sjukdom hon hade fått, för det var ingen som hade hunnit berätta det för henne.
– Jag kom in på en sida där det stod att ungefär 60 procent av alla som får leukemi klarar sig inte. Det var fruktansvärt, det går inte ens att beskriva. Det var totalt mörker och att i det försöka samla kraft till att föda ett barn, säger Sara med glansig blick.
– Såhär i efter hand förstår jag fortfarande inte hur jag klarade av att föda barn för jag ville inte det, det var som att kroppen sa stopp. Jag kände att jag kan inte föda ett barn till världen när jag själv ska dö. Men på något sätt så gick det, fortsätter hon.
Borde de väntat något med att ge dig beskedet?
– Jag har full förståelse för att läkarna gjorde vad dom var tvungna till, i och med att situationen var så oerhört akut. Det fanns inte tid att vänta med att berätta, säger Sara.
Ni som har fött barn vet att en förlossning, oavsett karaktär, inte rör sig om en enkel springtur i skogen utan snarare om ett maratonlopp i lerig terräng. Kroppen förbereder sig inför något av de tuffaste en människa kan göra. Att springa detta maratonlopp i vetskap om att väl framme i mål väntar en kamp på liv och död, det är svårt att ta in. Det är svårt, om än omöjligt för oss andra att förstå. Sara vet, för hon har gjort den resan. Hon sprang hela loppet men väl framme lät hon för en stund glädjen över ett nytt litet liv omfamna henne. Borta var all rädsla och oro, för en stund, innan den verkliga resan, den på liv eller död började.
– Det ögonblicket som jag såg Hilda för första gången så var det som att allt jobbigt bara försvann. Då var vi bara där och då. Då var allting bra och jag kunde inte tänka på någonting annat. Samtidigt var jag så otroligt lättad över att se att hon mådde bra, hon var frisk, även om inte jag var det, säger Sara och blickar ner i bordet.
Hela familjen flyttade in på Sahlgrenska. Där var de i fem veckor inledningsvis och Sara fick cellgiftsbehandlingar. Under tiden på sjukhuset var Sara alldeles för sjuk för att orka ta hand om Hilda. Hennes man och familj tog hand om henne under denna period. Sara svarade ganska bra på de behandlingar som hon fick men läkarna pratade tidigt om att hon behövde en stamcellsdonation också för att kunna bli helt frisk från leukemin. Om man har syskon så kan man få nya stamceller från sin syster eller bror men det är bara 25 procents chans att man matchar, berättar hon.
– Jag hade den fantastiska turen att min bror passade som donator till mig och ungefär fem månader efter att jag hade blivit sjuk så fick jag nya stamceller av min bror. Det är ett speciellt datum som vi firar varje år, säger Sara och det där glittrande leendet är nu tillbaka.
Sara berättar att i Sverige finns det ett register som heter Tobias-registret. Ungefär 30 procent av de som behöver stamceller hittar aldrig någon matchning och det är då man behöver det här registret mer än någonsin.
– I dag mår jag ganska bra. Risken för att få återfall är väldigt liten och sakta men säkert så börjar vi komma tillbaka till att vara en familj, som det var tänkt från början, säger Sara.
Nu är det dags att gå ut och leka, tycker Hilda. Sara och Hilda springer skrattande efter varandra ute på gården mellan träden. Leker tittut. Kramas. Busar. Det är svårt att förstå att Sara var så svårt sjuk den där vintern för tre år sedan. Saras berättelse påminner mig om hur tacksam man ska vara för varje dag man får med sina älskade. När man är mitt uppe i livet, upptagen av vardagens utmaningar och bekymmer, är det lätt att glömma vad som verkligen är viktigt, på riktigt. Livet är nu.