Lillemor Bokström och Jan Wiberg träffades på Konstfack, när de gick där fick de sitt första barn, sedan blev det tre till.
I det ena rummet finns allt som Lillemor målat från det att hon började måla på gymnasiet fram tills idag. Det är konst från hennes utbildningar, från småbarnsåren och mycket mer.
– På Konstfack fick man jobba kreativt med teckning, målning, tryck, skulptur och allt konstnärligt, säger Lillemor Bokström.
På Konstfack träffade hon konstnären Jan Wiberg.
– Då dröjde det inte så hemskt länge innan vi fick vårt första barn, säger hon.
I rummet med tavlorna från olika årtionden kan man se hur livet präglat hennes konst. När man kommer till 70-talet är det ganska tomt men sedan blir det mer på 80-talet och framåt.
– Under 70-talet fanns det inte så mycket tid att göra något, det blev bara rörigt när man försökte göra något kreativt eller konstnärligt så 70-talet var ett barndecennium, säger Lillemor.
När barnen blivit något större målade hon det som fanns omkring henne just då.
– Då bodde vi i det lilla huset uppe på berget på Södra Bangatan. Det var strumpor, kläder och grejer överallt och då är det målningar från det.
Under 80-talet målade Lillemor Bokström en hel del leksaker och gosedjur som barnen la ifrån sig.
Hon berättar att det som är lite typiskt för hennes konst är en fåtölj som de hade i huset. Den finns med i mycket av hennes konst från 80-talet.
– När jag började måla igen så gjorde jag bilder från interiörer från livet som vi levde. Då hade vi en fåtölj som var ganska bökig men lite vacker som jag använde för skisser till målningar. En dag satt vår son Albins nalle i fåtöljen och då började jag att sätta fler leksaker i den vilket gjorde att det blev mycket roligare att måla fåtöljen. Till slut så struntade jag i fåtöljen och plockade ur leksakerna och började måla dem, säger hon.
Under 90-talet hade hon ett utsmyckningsuppdrag på bostadsområdet Långrevet.
– Jag har lite bilder med därifrån, jag tänkte att de som bor där kan tycka det är lite kul att se hur det växte fram, säger hon.
Under åren när barnen var små jobbade Lillemor som bildlärare.
– Jag har lyckats att försörja mig själv på konst de senaste 30 åren men inte en hel familj. Vill man tjäna mycket pengar ska man inte bli konstnär.
Lillemor blev uppmuntrad att måla när hon växte upp.
– Jag växte upp i ett hem där det var status att bli konstnär. Jag blev uppmuntrad redan i skoltiden och så sökte jag till Konstfack så jag har ju hållit på med detta hela livet, säger hon.
Utanför rummet med Lillemors konst från olika decennier finns en mängd små huvuden av olika karaktär i keramik. Det är Lillemors dotter Sofia Wiberg som har gjort dem.
På Kvarngatan i Västervik kan man just nu och fram till jul se en utställning av mor och dotter, Lillemor Bokström och Sofia Wiberg.
Är detta första gången ni har en utställning tillsammans?
– Nej, vi har haft det lite då och då, säger Sofia.
Hon har själv aktat sig lite för att bli konstnär.
– Jag tycker ju att mina föräldrar är så duktiga. Jag har haft lite den pressen på mig att det ska vara bra. Sedan hittade jag något som inte de hade pillat i och det var det här med keramiken. Det blev min grej, säger Sofia.
Hon blev uppmuntrad av både sin mamma och pappa att fortsätta.
– Nu blir det mer och mer spännande, plötsligt finns tiden nu när barnen blivit vuxna, säger hon.
Har du inspirerats av dina föräldrar?
– Jo men det har jag, vi ritade mycket när vi var små, vi satt ju ofta vid bordet hemma med pennor och block och även med kompisar men det gjorde man ju på den tiden. Det var ju inte det här med datorer som det är nu utan man ritade mer än vad ungarna kanske gör idag, säger Sofia.
Så du lägger mycket tid på dina skulpturer?
– Jag ägnar mig åt mycket annat härligt i livet också, att bara få vara. Vi bor i ett hus i Västervik men vi har också ett hus på Österlen där jag har en sommarbutik sedan två år tillbaka. Jag är ju också intresserad av inredning så sånt säljer jag men också mina egna skulpturer och lite av mina föräldrars konst men butiken är bara i startgroparna. Det är väl konsten som jag tänker ska ta över så småningom eller åtminstone ta mer plats, säger hon.
Sofia Wiberg har hittat sin egen grej i keramiken. Här är hennes "fulingar".
Vill du berätta något om dina små "huvuden"?
– Det här är mina fulingar, eftersom jag haft lite ont om plats så tänkte jag: Vad kan jag göra? Då satt jag ofta med en klump i handen och då kom de här huvudena. Jag behöver inte tänka så mycket utan de kommer av sig själva, jag tar klumpen och så blir det en uppnäsa eller kroknäsa, säger hon.
Att ställa ut tillsammans tycker de båda är roligt och de mår väldigt bra av att skapa och hoppas samtidigt att de kan inspirera andra.
– Jag gör det här för att jag tycker det är så roligt, säger Lillemor.