P-O Ilhammar skrev inte bara pjäser. Han regisserade många av dem också. Under årens lopp fick han ta emot flera priser och utmärkelser. Bild från 2017.
Maj-Britt Ilhammar i Västervik berättar lugnt och samlat om maken P-O:s sista minuter i livet. Hon visste ju att han hade problem med hjärtat, och blev lite orolig när han sa att han skulle gå ut en sväng.
När han kom tillbaka, föll han bara ner framför henne och dog med en gång.
– Han fick vara lycklig och glad och pyssla med sina intressen hela livet, fram till sin död, säger Maj-Britt.
Jag förstår på henne att hon känner tacksamhet för hans skull, att slutet blev som det blev. Nu fick han vara aktiv med allt sådant som han tyckte om, in i det sista. I nästan 88 år.
För många invånare i Västerviks kommun är han kanske mest förknippad med alla sina pjäser, som han ofta både skrev och regisserade. Totalt blev det ett 30-tal. Överums Teaterförening satte upp 19 av dem. Sedan tillkom ett tiotal i Västervik.
Maj-Britt berättar att han tidigt började med teater. Han växte upp i Överum, där såväl SSU som Sveriges Godtemplarungdom hade teaterverksamhet.
P-O började jobba på bruket redan som 13-åring. Han kom faktiskt in på Calle Flygares teaterskola, men tvingades välja jobbet i stället.
Ändå kom han att syssla ovanligt mycket med teater. Förutom alla egna pjäser, hjälpte han andra. Beatrice "Bisse" J Johansson har haft kontakt med honom flera gånger sedan i höstas, eftersom en grupp elever på Kulturskolan i Västervik ska göra en barnversion av hans pjäs om Kung Märta.
– Han tyckte att det var roligt, och var verkligen engagerad i det. Det var ju en ny grej för honom med barnteater, säger hon.
Fortfarande finns det minst två ospelade pjäser kvar av honom, som ligger och väntar, och Maj-Britt tror att det kan finnas ännu mer i datorn.
Per-Olof "P-O" Ilhammar vid Gjuteriteatern i Överum, där en del av pjäserna spelades.
Men skälet till att han började skriva pjäser var egentligen att han skulle trappa ner, efter två hjärtinfarkter. Det berättar Maj-Britt, som inte själv spelade teater, men alltid fanns med i kulisserna och såg till att alla hade vad de behövde.
Intresset för kultur i olika former var något de delade. Förutom teater, var det musik och dans. I 30 år var de dansledare för Överums Dansare, som hade uppvisningar både lokalt och utomlands.
– Vi gjorde en dansresa varje år och uppträdde. På så vis fick vi se mycket av Europa, säger Maj-Britt.
Hon och P-O träffades dessutom på dans. Det var den 17 juni 1957, när Inge Berggrens orkester spelade upp till dans i Odensvi. Maj-Britt kände direkt att hon hade mött en själsfrände.
– Vi hade samma intressen, sång och musik, och båda jobbade vi för nykterheten.
P-O Ilhammar och Kjell Ernfridsson är förväntansfulla inför premiären av lustspelet Pensionat O-hälsan 2008.
I 50 år spelade P-O i Överums Musikkår. Han spelade flera blåsinstrument, som horn, men egentligen var han slagverkare. Han kunde lite av varje, således, så han var i högsta grad en "spelbar" medlem i musikkåren, en som kunde hoppa in där det fattades någon.
Utöver detta sjöng han i manskör, först i Överum och senare hos Tempelriddarna.
Jobbmässigt var han inledningsvis på Överums bruk, men när hans frus jobb flyttade till Västervik 1965, gjorde makarna Ilhammar detsamma. P-O fick jobb på Electrolux; först i Västervik och de sista åren innan pensionen i Ankarsrum.
"Utåtriktad" och "positiv" är ord som återkommer när jag ber människor i hans närhet att beskriva honom. Kjell Ernfridsson i Överum vill lyfta fram något helt annat:
– Han ville alltid gå vidare och lära sig mer. Han var också väldigt duktig på att se vad folk kunde spela, och skrev rollerna med tanke på dem, så att det passade deras personlighet.