Özlem Alnar arbetar idag som engelskalärare på Alphaskolan i Västervik och bor i Gunnebo sedan ett år tillbaka.
– Det var ett svårt val, mamma och pappa ville inte skicka dit mig. Man hör så dåliga nyheter om Afghanistan med fattigdom, krig, talibaner och bomber. Ett farligt ställe, säger Özlem.
Det var vännen från universitetet i Turkiet, där Özlem kommer ifrån, som reste till Afghanistan för att arbeta som lärare på en Non Government Organisation School (NGO), som inspirerade henne. Skolan är privat och startade i Turkiet men spred sig till andra länder. Fokus ligger på att alla barn ska ha samma möjlighet till utbildning och där lärare ger extra studietid efter skolan.
Trots riskerna med att leva i Afghanistan kände hon inga tvivel, Özlem visste vad hon ville. Hon var väl insatt i att det råder stora orättvisor i landet vad gäller utbildning. Barnen inne i Kabul och barnen på landet har sällan samma möjlighet till studier på grund av mentalitet.
– Där är det främst pojkar som får studera. Skolan jag jobbade på ville ge alla samma möjlighet så vi gav flickor med mindre pengar stipendium för att kunna studera och alla elever fick göra ett test för att komma in på skolan.
Utbildning har alltid varit viktigt i Özlems familj och för henne betydde det mycket att visa människor i Afghanistan att man som muslim och kvinna har rätten och möjligheten att utbilda sig.
– Alla problem kommer av kunskapsbrist och därför ville jag åka dit, för att ha möjligheten att förändra.
"De från Afghanistan gillade vår skola och vårt system och poliserna skickade vakter till skolan men talibanerna visste att vi på skolan var muslimer och då hade de inte några problem med oss", berättar Özlem Alnar.
Özlem kom att jobba på en NGO-skola för flickor i Kabul som motsvarar vårt högstadium, eleverna var mellan 12 och 16 år. När hon åkte dit bodde hon i en byggnad i skolgårdens trädgård.
– Där bodde jag med mina singelkollegor i ett år. Vi hade eget rum och delade kök.
Ett liv i Afghanistan är inte direkt att förknippa med trygghet och lugn och när Özlem för första gången satte sin fot där kände hon fruktan. Hon möttes av en mängd vakter med stora vapen på flygplatsen. När hon lämnat flygplatsen och kommit in i staden Kabul möttes hon av stora krigsfordon i varje gatuhörn.
– De ville att folket skulle vara rädda är min uppfattning, säger hon.
"Eftersom jag kände att jag gjorde rätt sak var jag inte rädd", säger Özlem om livet i Kabul där hon från skolans område hörde bomber explodera några kilometer bort, varje vecka.
Bomber hörde hon varje vecka och det gällde att inte befinna sig på fel plats vid fel tillfälle för då kunde allt vara över på en sekund.
– De använde bomblast som exploderar, då var det talibaner som sprängde olika delar av staden. Det var inte krig i huvudstaden men ibland attackerade de polisstationenen eller huvudkontoret i Kabul, säger Özlem.
Talibanerna försvårade det vardagliga livet och plötsligt kunde de stänga av vägar vilket i många fall fick förödande konsekvenser, något som hon själv fick uppleva på nära håll.
– Min gravida vän hade börjat få värkar men vi fick vänta hemma i flera timmar på grund av att talibanerna hade stängt av alla vägar som skulle leda oss till sjukhuset. Såna saker hände ofta, säger hon.
Özlem kände sig ändå trygg på skolan för när hon jobbade med eleverna glömde hon allt det otäcka som försiggick bara några kilometer bort.
– Eftersom jag kände att jag gjorde rätt sak var jag inte rädd. De regelbundna mötena med föräldrarna fick mig att känna att jag behövde vara där. Vår skola räddade många flickors liv. Nu är några av dem doktorer, journalister och bor i Nederländerna och Tyskland.
Özlem och de andra lärarna på skolan i Kabul brukade vid några tillfällen varje vecka ha en testund tillsammans med eleverna. Det var väldigt uppskattat av alla.
Eleverna på de kommunala skolorna lyckades sällan komma vidare in på universitetet men det gjorde eleverna på Özlems skola och förväntningarna var höga både från elever och föräldrar.
– Vi hade nära relationer med eleverna, vi hade alltid extra studiettider och utbildning av läraren var viktigt, vi hade lärare från olika länder.
Idag bor Özlem i Gunnebo sedan ett år tillbaka och jobbar som engelskalärare på Alphaskolan i Västervik. Den erfarenhet hon fått från åren som lärare i Afghanistan har breddat hennes syn på barns drivkraft. På högstadieskolan i Afghanistan upplevde Özlem att eleverna hade samma attityd i skolan som hemma.
– Om de var med vuxna höjde de inte rösterna utan satt tystna och lyssnade och de var alltid villiga att svara och vara delaktiga i klassen. De visade intresse på lektionerna, där hörde jag aldrig "jag orkar inte" som de ofta säger här.
Özlem blir här avtackad efter tiden på skolan.
Hon tror att mycket av detta beror på att eleverna i Afghanistan är medvetna om att väl utförda prestationer kan ge långt mycket bättre förutsättningar i livet.
– I Sverige har de redan bra möjligheter och förutsättningar och det kanske är därför de inte alltid kämpar på samma sätt, säger Özlem.
Özlem tillsammans med några av kollegorna på Non Government School i Kabul, Afghanistan. På skolan gick både flickor vars föräldrar var högt uppsatta, akademiker och politiker men där fanns också fattiga flickor från landet som skolan gett stipendier till.