Rikard Nilsson på redaktionen 2007.
Så inleder VT-sportens Rikard Nilsson berättelsen om ett av sina mest minnesvärda reportage. Den trogne VT-läsaren kanske kliar sig i huvudet och tänker: "Men Rikard är väl sportjournalist, varför berätta om en brand?".
Anekdoten om Källvik tas upp för att visa på den bredd av arbete som följer av 35 år på en dagstidning. Nu väntar emellertid nya äventyr för Rikard, men innan vi går in på dessa, och berättar färdigt historien från Källvik, är det viktigt att vi backar banden till en blivande sportjournalists första steg på en tidning där han skulle komma husera majoriteten av sitt yrkesliv.
– Jag började mitt vikariat på sporten i mars 1988. September 1988 blev jag fast anställd, berättar Rikard.
Steget in i sportjournalistiken tog en ung Rikard dock några år tidigare.
– Jag frilansade sedan jag gick i åttan. Det måste varit 1984/1985 någon gång. Den dåvarande sportchefen Håkan Larsson frågade om jag kunde hoppa in. Han kände min far och frågade om jag kunde tänka mig att gå på en handbollsmatch.
Mycket har hänt sedan mitten av 1980-talet, såväl i sportens som inom journalistikens värld.
– Det är en jätteskillnad då mot nu. Då var man skrivande reporter som åkte till en match, bevakade matchen och sedan åkte tillbaka för att skriva i lugn och ro. Man behövde inte tänka på att fota för det fanns alltid en fotograf med oss, att vi skulle plåta var otänkbart.
Speedwaybevakningen hos VT-sporten tog Rikard över 1997 efter det att dåvarande sportchef Håkan Larsson slutade, som hade skrivit all speedway innan. "Sen efter det har jag inte missat många speedwaymatcher. Kan nog räkna på två händer hur många matcher jag ej varit med på". Här på bild tillsammans med fotograf Lisa Olaison 2008.
Dagens medielandskap är ett annat än det på 1980-talet och från att fokus legat på att främst skriva har arbetsuppgifterna för en sportreporter på en lokaltidning breddats till att även innefatta foto, filmning och inlägg på sociala medier.
Rikard klargör att det är på eget bevåg han lämnar sportredaktionen:
– Jag kom till vägs ände och tog ett beslut: Nu vill jag inte vara med på den här resan längre. Det var inget lätt beslut att ta, säger Rikard och tillägger:
– 35 år, det här har varit mitt liv. Jag har inte gjort något annat. Det har varit ett jobb med mycket frihet under ansvar, inget stämpelur utan vi har jobbat när vi behöver jobba och varit lediga när vi kan vara lediga. Mycket helger och kvällar, det har passat mig.
Under de senaste åren, innan VT flyttade till Kvarngatan, njöt Rikard av vad han menar var stans bästa utsikt med första parkett över Stora Torget.
Hur skulle du säga att sportjournalistiken utvecklats under din tid i yrket?
– Då refererade man mer av matchen, skrev minut för minut vad som hände. Den journalistiken är i princip borta i dag. För min del var jag mer analyserande när jag skrev om matcherna, i dag överlåter man analysen mer till spelare och tränare.
Rikard återkommer till det lugnare tempot som fanns innan nyheterna blev digitala:
– Nu ska det ut så fort som möjligt när man varit på en match.
SM-guld i speedway 2005 för Västervik är något många minns, likaså Rikard.
Har du några särskilda reportage som fastnat hos dig genom åren?
– Ja jag skulle vilja säga att jag har fyra. Det första handlade om när Västerviks Speedway vann SM-guld 2005, det slår det mesta. Västervik hade aldrig vunnit SM-guld innan.
Speedway får även en andra plats, men denna gång från finalen 2007:
– Finalen 2007 var legendarisk, trots att Västervik Speedway förlorade. Det var 9 000 besökare i Målilla, 9 000 i publiken i Västervik. För att citera Christian Gustafsson på Oskarshamns-Tidningen: "Då fanns inte tv på den tiden som det gör idag. Vi som var där, var där". Det finns nästan inga tv-bilder från finalerna. Man måste ha varit där för att få uppleva grejer, man kan inte se det på Youtube.
Det blev inget SM-guld för Västervik Speedway 2007 men Tomasz Gollob fick trösta sig med VT:s guldmedalj för bästa idrottsprestation 2007. Här delas den ut av juryns ordförande Lars Danielsson och VT:s dåvarande sportchef Rikard Nilsson.
Och så fortsätter vi på speedwayspåret:
– Det är ett hemma-hos-reportage som vi måste gjort 2008. Jag åkte ner med fotograf Ellen Kindstrand till Bydgoszcz i Polen och fick träffa Tomasz Gollob. Gollob hade alltid varit restriktiv med pressen tidigare men vi lyckades få fyra timmar med honom på tu man hand. Vi fick åka till hans nybyggda hus som inte ens hans manager sett. Han bjöd på sig själv.
Bild från Polenreportaget med Tomasz Gollob 2008.
På fjärde plats landar VIK:s uppgång till allsvenskan 2016, och det uppsving hockeyklubben fick från staden. Då plötsligt dyker ett icke-sport-relaterat jobbminne upp hos Rikard:
VIK klart för allsvenskan! Mars 2016.
– Jag jobbade som familjeredaktör något år efter att Bengt Faleij slutat. Då gjorde jag ett hemma-hos-reportage ute hos en farbror i Loftahammar. Under intervjun ringer telefonen och dåvarande nyhetschef ringer och säger "Det brinner i Källvik, åk dit, följ brandbilarna". När jag väl kommer fram ser jag ett hus i fulla lågor och jag fotade och filmade. Sedan åkte jag tillbaka till farbrorn och gjorde klart intervjun. Ingen skadades som tur var, även om huset brann ner.
Vad som mötte Rikard när han följde brandbilarna till Källvik 2016. Ett fritidshus stod i brand i Äskedal.
Pulsen, att fara mellan jobb och att vara i händelsernas centrum, är något som Rikard kommer sakna efter att ha lämnat VT.
Ibland kunde jobbet på sportredaktionen vara en sekundstrid.
– En gång lämnade jag in en sida 20:59 med deadline för tryck 21:00.
Då hängde det på att personalen i tryckeriet var med på noterna för att sidan skulle komma på plats innan tryckeriet startade. Det gick vägen den gången.
Ja, för vad är inte ens arbetsplats utan de kollegor som förgyller den. Genom av arbetsåren har Rikard mött flera goda kollegor som han vill passa att hylla:
– Som Åke Hilding, Bengt Faleij, Bosse Lindblad, Maggan Karlsson och Kay Ekström. De var bra bollplank och även goda kamrater.
Även ute på fältet knöts kontakter tack vara återkommande intervjuer med lokala sportprofiler:
– Thomas Fransson, gammal bandyprofil, hade jag en jättebra kontakt med. Vi kunde bestämma när vi snackade bandy och när vi snackade skit. En annan sådan var fotbollstränaren Fredrik Walfredsson.
Pulsen på jobbet behövde sällan handla om brinnande hus:
"Att gå på en match och uppleva den. När det blir viktiga matcher, kvalmatcher och slutspelsmatcher då tänder även vi sportjournalister till".
Har du en sista sportspaning att bjuda läsarna på?
– Den jag skrev om i min sista krönika gällande vad fotbollsspelare i Västerviks kommun vill och inte vill. Fotbollen i Västervik känns som ett misson impossible att få ordning på. Jag trodde det fanns hopp när VFF gick upp i trean för ett par år sedan, nu är de tillbaka på ruta ett.
Detta gäller primärt herrfotbollen, vad tror du om damerna?
Rikard började sin reporterkarriär redan i åttonde klass i på 1980-talet.
– Vi har ju Tjust på damsidan. De har gjort en intressant satsning, men det kommer att kosta att gå upp en division till nu. De är beroende av spelare som värvats utanför så frågan är hur länge de spelarna kommer att vilja pendla.
Vad händer härnäst för dig?
– Det är ett stort frågetecken. Jag har inget planerat, men lite planer. Jag gillar att köra bil så kanske ta ett taxikort, köra budbil? Jag har redan spanat in mitt första jobb att söka.
Något som står klart är att intresset för sportjournalistik knappast lär svalna. Rikards vana trogen åker text-tv, med sportnyheterna, på det första efter att väckarklockan ringt.
– Det kommer dock inte att vara lika brett längre. Nu blir man kanske lite mer nischad. Speedway, hockey och basket får extra uppmärksamhet.
En sportreporter har inte sällan många strängar på sin lyra. Här är en bild från Tyllinge 2013 då Rikard fick åka med när Göran Andersson, till höger, provkörde banan inför back-SM.