Hon studerade medicin i Lettland under fem terminer, men kom sedan in på Sahlgrenskas läkarlinje i Göteborg där hon gick klart läkarlinjen 2015-2021.
Nina är född i Ukraina, men flyttade med föräldrarna till Sverige när hon var sex år gammal.
Att hon skulle bli läkare var till en början främst föräldrarnas önskan men sedan växte sig en egen nyfikenhet allt starkare och vid 20 års ålder var hon säker på sin sak.
– Jag hade tänkt på det till och från, men eftersom mina föräldrar ville att jag skulle bli läkare var jag lite rebellisk och väntade lite. Sedan ansökte jag och kom in i Lettland, säger Nina.
Hon studerade medicin i Lettland under fem terminer, men kom sedan in på Sahlgrenskas läkarlinje i Göteborg där hon gick klart läkarlinjen 2015-2021.
Hur var det att studera medicin i Lettland?
– Det var kul, jag är rysktalande, så det var lättare på så vis. När de såg mitt efternamn ville lärarna genast bli min vän men det var hårt, en ”old school discipline”.
Hon berättar att många människor som har en högt uppsatt position i Baltikum gör lite vad de vill och kommer undan med det.
– De kan vara hur dryga som helst. Under första terminen var det en hård läkare som i en stor föreläsningssal sa att "hälften av er kommer kugga mikrobiologin och 30 procent kommer inte att bli doktorer för att ni inte är smarta nog". De gillar att skrämmas, säger Nina och tillägger att det sedan var väldigt få som faktiskt kuggade.
När Nina sedan kom till Göteborg, där hon fortsatte sina medicinska studier, var hennes intryck ett helt annat.
– Men Gud så snälla alla var, de frågade oss vad vi tyckte. Många i Lettland var ju underbara – men det fanns några skräckexempel.
På Sahlgrenska kom hon att studera i ytterligare två och ett halvt år. Sin första praktik fick hon på psykiatrin i Göteborg.
– Jag var först i slutenvården, men hängde mest på öppenvården och akuten.
Nu är Nina på slutenvården i Västervik.
Hur skiljer sig Göteborgs psykiatriska klinik från Västerviks?
– I Göteborg var det relativt oorganiserat, för många patienter och för få läkare. Det var väldigt många som var under en slags limbo, de väntade på psykologkontakt och det kan ta upp till två år där. Resurs- och personalbristen var påtaglig, men kollegorna var trevliga.
Nina tror att ett av de största problemen var en hög omsättning av läkare. Få jobbade mer än sex månader, vilket gjorde att patienterna ofta fick berätta sin traumahistoria ännu en gång för ännu en läkare.
Vad tror du den stora omsättningen berodde på?
– Det blev lite av en ond cirkel. När det kom patienter och läkarna skulle förnya deras intyg fick de säga för hundrade gången: ”Jag vet inte när du får en psykolog”, det var inte kul för varken läkare eller patienter, några överläkare startade sina egna mottagningar istället.
Nina kommer från Ukraina, men flyttade vid sex års ålder till Sverige då pappan fick jobb som läkare i Linköping.
Nina upplever att situationen är en helt annan i Västervik och att igenkänningsfaktorn är en fördel.
– Det är ju för det första en mindre stad, så många av patienterna som kommer in känner läkarna sedan länge. Det att alla känner alla är ju väldigt bra, säger hon.
Nina tycker också att det är en bättre organisation på psykiatrin i Västervik och att det finns bättre möjligheter att lägga in patienter.
– I Göteborg var det omöjligt att lägga in folk av humanitära skäl, men här är det mer frikostigt, man har en lägre tröskel för vilka man lägger in i Västervik, säger Nina.
Trots det höga trycket på psykiatrin i Göteborg upplevde inte Nina att läkarna var mer stressade där.
– Psykiatriska avdelningar är över lag ganska lugna.
En annan fördel med att göra sin praktik i en mindre stad tycker Nina är att man får se mer.
– I Göteborg var det mer specialiserat, jag var då på en affektiv avdelning, många med depressioner och bipolära. Här i Västervik är det lite blandat, allt från psykoser till depressioner.
Blir du aldrig rädd?
– När jag känner mig otrygg brukar det ofta vara personal som stöttar, som poliser eller skötare. Om man misstänker att någon är det minsta farlig får man stöd, jag har aldrig känt mig rädd på jobbet.
Vad är det som lockar dig till psykiatrin?
– Jag tycker det är intressanta människor, de uttrycker annorlunda tankar och idéer, de beter sig på ett sätt som inte alls är konventionellt. Man får höra folks livshistorier, som kan vara både berörande och intressanta. Det är lite av ett privilegium, som att de läser sin hemliga dagbok för en och då känner man sig lite utvald på något sätt.
Nina är glad över att hon fått chansen att göra sin praktik i just Västervik.
– Jag kommer att ta med mig mycket här ifrån, säger Nina.