En lycklig student som strax ska åka kortege genom stan.
Vi möter Mynta mellan utspring och kortege på studentdagen. Hon sitter med ett gäng kompisar i gräset bakom Västerviks gymnasium och pustar ut efter att ha tagit emot gratulationer av släkt och vänner. Runt halsen hänger en guldtallrik, en nallebjörn och en gul tuta. Den vita studentklänningen pryds av ett rosa band med texten "Hurra vad du är bra" i glittriga bokstäver.
Det har varit en dag med mycket känslor. Värst var det strax innan utsläppet när klasskompisarna stod och väntade inne i gymnasiebyggnaden.
– Då var det som mest pirrigt. Jag fick som en klump i magen, och tänkte: "shit, det händer verkligen". Under själva utspringet fick jag en blackout, jag minns ingenting, bara att vi stod och hoppade, säger Mynta och skrattar.
Vad är det bästa med att ta studenten?
– Att slippa skolan, jag är så trött på att plugga.
Glädjen över den annalkande friheten har dock blandats med viss oro, i takt med att den stora dagen närmat sig.
– Jag hade väldigt mycket ångest i går och tänkte; "vad ska jag göra nu, det här kommer inte att funka", bekänner Mynta.
– Man tappar ju alla sina rutiner, instämmer Rasmus Olsson, Myntas pojkvän, som sitter bredvid henne i gräset under intervjun.
Puss på dig, vi tar studenten! Mynta Rasmussen med pojkvännen Rasmus Olsson strax innan de kliver upp på flaket som ska gå i kortegen.
Mynta har under de senaste tre åren gått vård- och omsorgsprogrammet på Västerviks gymnasium. Hennes plan för framtiden är tydlig – hon siktar på att bli polis. Det var därför det blev just vård- och omsorg. Mynta ville lära sig mer om hur man hanterar människor med psykiska problem, något man kan möta i vardagen som polis.
Varför just polis?
– Det är något jag har brunnit för länge. Jag känner mig manad på något sätt. Jag vill göra världen till en bättre plats.
Äpplet faller inte långt från trädet brukar man ju säga, och i det här fallet kanske det ligger något i talesättet. Mynta har tre farbröder som alla valt polisyrket (och dessutom är trillingar). Mynta berättar att de talat väl om yrket, och uppmuntrat henne att ge det ett försök.
Men Mynta kommer inte söka in till polishögskolan på en gång efter examen. Hon planerar att jobba ett tag först, och har sökt jobb inom psykiatrin på Västerviks sjukhus. Hon gjorde sin praktik på psykakuten och trivdes bra.
Hur kan man tänka för att möta folk på ett bra sätt där?
– Jag har alltid tänkt att alla går igenom tuffa perioder. Det är liksom inget fel på en bara för att man behöver söka hjälp, det kan verkligen vara vem som helst.
Mynta Rasmussen har gått vård- och omsorgsprogrammet på Västerviks gymnasium.
Mynta är uppvuxen i Gunnebo med mamma, pappa och två småsystrar. Men familjen har också ett andra hem – klätterhallen. Där har Mynta spenderat mycket tid sedan hon var riktigt liten. När jag frågar henne om hennes första barndomsminne är det symtomatiskt nog just därifrån.
– Det var när jag slog ut min framtand. Jag var fem-sex år och hade sprungit omkring med en skruv i munnen...
Förutom att klättra, i hallen eller ute på klippor och stenbumlingar, spenderade familjen väldigt mycket tid utomhus under Myntas uppväxt. Det är något hon uppskattat, både då och nu. Klättringen tog hon en paus från under några år – men hittade tillbaka, och i dag är det en viktig del av hennes liv. Mynta tränar hårt och tävlar regelbundet, men har också lagt otaliga timmar på att träna barn och ungdomar. Men det hon tycker är allra bäst med klättringen är gemenskapen i hallen.
– Det är så lätt att prata med alla, och bygga teknik tillsammans. Det känns som en familj.