Sjukhuskyrkan är en ekumenisk plattform som jobbar över religionsgränser och från ett kristet perspektiv så lämnar Riitta Eklund Sandström och de andra prästerna den svenska kyrkan utanför dörren, när de stiger in här.
"Det fattas några värmeljus", säger en sjukhusanställd och Riitta tar på sig att leta rätt på några.
Under de senaste tjugo åren har Riitta bott i ett hus i Åkersberga men det var i våras, när sonen hunnit bli tjugo år och flyttat hemifrån, som hon och maken beslutade sig för att skapa ett nytt liv utan barn, i hans hemtrakter.
– Tanken att flytta till makens rötter kom 2019 och därför sökte jag till Linköpings stift samma år, blev antagen som prästkandidat 2020 och prästvigdes den 19 juni 2022, säger Riitta.
Hon påbörjade sin tjänst som präst i Södra Tjust pastorat den första juli i år och prästvigdes i Linköpings domkyrka av ärkebiskop Martin Modéus, när han var Linköping stifts biskop, innan han blev ärkebiskop.
Riitta har, sedan hon var liten, känt en kallelse att bli präst men när hon växte upp i Finland som ung, fick inte kvinnor bli präster. När hon sedan fick barn, var sonens dop en så stark upplevelse att kyrkan blev som en magnet som drog henne tillbaka.
– Sedan har jag haft en lång väg hit, jag har som mamma arbetat och studerat. Min mamma blev svårt sjuk i Alzheimers, så livet fick gå i paus och det hela finns vänta.
Riitta har ett vårdyrke i grunden, hon har jobbat som biomedicinsk analytiker så hon känner sig hemma i sjukhusmiljön.
– Jag vet hur personalen har det och jag har jobbat med patienter, så jag får ta nytta av mina kompetenser.
I sjukhuskyrkans rum finns det möjlighet att tända ljus, lyssna på stilla musik, spela på pianot om man vill eller bara vara.
Vi sätter oss ner i sjukhuskyrkans rum och det är bara vi där. Riitta berättar att de nu är i startgroparna att göra om inredningen.
– Det saknas bland annat en barnhörna, säger hon och pekar ner mot golvet. Till sjukhuskyrkan kan det komma barn som kanske har mist en mamma eller pappa. Vi behöver ta hänsyn till dem också och det för oss genast in på temat barn och sorg.
I slutet av september ska hon och hela sjukhuskyrkan i Sverige gå en kurs med bland annat temat barn i sorg och barn i trauma.
– Jag tänker så här, nu kanske jag är klokare efter våra fortbildningsdagar men det viktigaste är att våga vara kvar i sorgen, att inte ha bråttom, vara på barnets nivå, sitta på golvet, möta barnet i ögonhöjd och våga visa att man är ledsen själv och att det är okej att gråta.
Hon fortsätter att prata om barn och deras sorg, att de kan vara jätteglada och i full lek ena stunden för att snabbt pendla och bli väldigt sorgsna.
– Deras sorg skiftar snabbare än vuxnas, de kan förflytta sig mellan sorgen och glädjen. Då är det viktigt att som vuxen stå kvar och ta emot barnet, inte ha bråttom och våga lyssna färdigt.
Riitta brukar rekommendera boken, "Adjö, herr Muffin", av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm. Den handlar om ett marsvin som dör, om livets gång.
I sjukhuskyrkan kan man lätta sitt hjärta och skriva några rader i en bok som ligger framme.
Prästerna som alla arbetar deltid i sjukhuskyrkan är nåbara på telefon mellan klockan åtta och fem på vardagar, om de inte är på plats på sjukhuset. Rummet står alltid öppet. Här finns det möjlighet att tända ljus, lyssna på stilla musik, spela på pianot om man vill eller bara vara.
Sjukhuskyrkan är en ekumenisk plattform som jobbar över religionsgränser och från ett kristet perspektiv så lämnar Ritta och de andra prästerna den svenska kyrkan utanför dörren, när de stiger in här.
Det finns inga religiösa kännetecken i rummet men en pil som visar riktningen mot Mecka, det blir således ett interreligiöst bönerum och i bokhyllan finns både Bibeln och Koranen.
– Hit är alla välkomna oavsett vilken tro man har eller om man inte har någon tro alls, säger Riitta.
Det är inte meningen att prästerna ska driva Svenska kyrkans agenda här.
– Vår roll i sjukhuskyrkan är att medvandra i sorg och glädje oavsett om vi kommer från Svenska kyrkan eller frikyrkan. Vi är två präster från Svenska kyrkan, jag och Ingrid Bergman och en frikyrkopastor, Jonas Karlsson.
Under sin första dag på sjukhuskyrkan fick Riitta ett samtal från en avdelning där en patient hade avlidit.
– Patienten hade önskat att prästen kom dit för att hålla en utfärdsbön, en typ av andakt för de avlidna. Så här kommer man rakt in i sorgens epicentrum, säger hon.
Sjukhuskyrkan har en andakt eller mässa i veckan, på onsdagar men Riitta Eklund Sandström skulle önska att de kunde ha minst en bön varje morgon.
Riitta jobbar femtio procent i sjukhuskyrkan och femtio procent som församlingsherde i Törnsfalls församling.
Tidigare under morgonen fick Riita ett samtal från en avdelning, det var en patient som ville ta nattvarden.
– De som ligger på sitt yttersta är oftast väldigt ensamma med sina tankar, de kan ha sina anhöriga här men de vågar inte blotta sitt innersta för de vill kanske skydda sina närmaste och då blir min roll viktig.
Är många rädda?
– Många är rädda för det okända och då kan jag som präst förhoppningsvis förmedla att man inte behöver vara rädd, för Gud håller oss i handen genom tid och rum. Har man en levande tro så blir oftast döden inte lika skrämmande.
Vi pratar i samhället inte så mycket om döden men det är något som vi alla behöver förhålla oss till, tycker Riitta.
Hon tror att det är viktigt att prata med nära och kära om döden och om hur man vill ha sin begravning.
– Jag ser i mitt yrke att det underlättar för de anhöriga i deras sorg, då det är så många beslut man behöver ta när någon går bort.
Riitta ska jobba ekumeniskt men visa ljuset i tillvaron. Det häftigaste tycker hon är alla möten med människor. Nu är hon ny på sjukhuset och sitter ofta i kafeterian där folk kan komma och småprata med henne.
– Jag försöker vara ute och röra mig i sjukhuset, dels för att visa mig tillgänglig för spontana möten men också för att lära mig hitta här, säger hon.
Riitta Eklund Sandström började jobba på sjukhuskyrkan i Västervik i juli i år.
Det är fortfarande bara vi i rummet och nu kommer vi in på temat sorg igen.
– Det är ingen "quick fix" och det är så olika hur lång tid det tar. De flesta som inte har drabbats av sorg på nära håll kanske förväntar sig att man är klar med sin sorg efter begravningen men det är ofta då det tuffa börjar.
Riitta menar att sorgen behöver få ta sin tid för om vi inte gör klart vårt sorgearbete så kapslar vi in sorgen i kroppen, och nästa gång det händer blir det värre.
– Vi kommer inte undan sorgen, även om vi tror att vi kan stänga den dörren, så behöver vi jobba med sorgen och jag rekommenderar att man går med i en sorgegrupp, säger hon.
Sjukhuskyrkan har en andakt eller mässa i veckan, på onsdagar men Riitta skulle önska att de kunde ha minst en bön varje morgon.
Ibland kan Riitta hjälpa människor i sjukhuskyrkan att be.
– När man är i en svår chock och sorg så kanske man inte hittar orden att be med och då kan man behöva någon som kan hjälpa till och då ber vi tillsammans, säger Riitta.