Om inte född skärgårdsbo blev han det i och med giftermålet med Barbro – och bosatte sig på Nävelsö.
Han var en av de sista från vårt skärgårdsområde som alltid arbetade för att värna och bevara den säregna skärgårdskulturen så att det inte förvandlades till ett område för det rörliga friluftslivet. Hans bestämda åsikt var att det var markägarna och inte politiker och myndigheter som skulle besluta om hur det skulle bli.
Jag lärde känna honom när vi bildade jaktvårdsområdet och han kom att bidra till att det fungerade och förbättrades under alla år han var i styrelsen. Han var en person man lyssnade på och det var inte en slump att han blev ledamot i skärgårdsföreningen.
Problemen ökade inte minst när den dåvarande regeringen beslöt att vem som helst fick fiska på enskilt vatten med resultat att fiskvattenägarna förlorade rådigheten över sina egna vatten.
Skarven ökade och orsakade stora problem. Trots att det var en invasiv art som inte hör till den svenska faunan omgärdades den med många skyddsåtgärder.
Sälen ökade okontrollerat och Roland arbetade för att skapa förståelse för att det inte fortsätter så men tyvärr var politikerna för rädda för att ta beslut.
Vi fick ansvaret för vägsamfälligheten. Ett måste för att komma till Västervik på ett bra sätt. Där lade Roland ned ett stort arbete, trots sitt stora handikapp. Han var alltid först på plats när arbete skulle utföras och lyckades rätt bra med de förutsättningar som fanns.
Vad som händer efter livet på jorden är det ingen som vet. Många frågor finns men inget svar. Min vision är att Roland sitter på en ö med Barbro vid sin sida och blickar ut över Stillhetens hav. Där finns inga krig eller orättvisor och allt andas frid och harmoni, och det enda som hörs är fåglarnas läten. Det de väntar på är att få se solen stiga upp ur havet för det är lika vackert när det sker.
Tack Roland för ditt samarbete och alla telefonsamtal under många år, men framför allt för den vänskap vi haft.