"Kan jag försörja mig på min musik kan jag dö lycklig, men bara jag får ihop pengar till hyran är jag nöjd. Innan jag "hamnar på gatan" kommer jag ställa mig och spela på gatan", säger Martin Lönegren som nu, via en lång omväg, hittat tillbaka till musiken.
– När jag är 80 vill jag inte ångra att jag inte försökte.
Nu har han självförtroendet som krävs för att ringa till olika ställen och sälja in sig själv och sin musik. Det hade han inte när han var yngre.
– Disciplinen jag har fått från bodybuiling och från chefsjobben kan jag nu applicera på musiken. För tio år sedan var jag inte redo. Jag hade inget att skriva om, jag hade inte lärt mig några livsläxor, säger Martin lättsamt.
Vi träffas på en restaurang i Västervik strax efter att han gjort sin första spelning här. Förra månaden hann han med några uppträdanden i Göteborg, men dessförinnan skedde den senaste spelningen 2017. Och innan dess 2013.
Han är uppväxt i Västervik men flyttade från staden direkt efter studenten. Som ung gick han estetprogrammet, inriktning musik, och spelade både i band och som solomusiker.
– Ingen i familjen höll på med sport eller musik, men mina föräldrar ville få mig och mina systrar att hitta hobbys. Jag har absolut noll bollsinne eller intresse för sport, berättar Martin med ett skratt.
Det blev musiken istället.
– När min storasyster fick hemläxor i musiken så gjorde även jag dem.
Martin Lönegren spelade och sjöng mycket som ung. "Jag kunde sitta med en gitarr i flera timmar. Tid och allt runtomkring försvann", berättar han.
Högstadiepraktiken gjorde han på stans musikaffär, och Mats Molin, som stod bakom kassan, fixade den allra första spelningen åt 15-årige Martin på trubadurafton i Ankarsrum.
Efter gymnasiet flyttade han till Göteborg, och så småningom till Halmstad där han började plugga till hälsopedagog.
– Jag hade en ganska kass livsstil efter gymnasiet, jag festade mycket och tog inte hand om min kropp. Jag började träna och tänkte att om jag ska plugga någonting så måste det ha med hälsa att göra.
– Styrketräningen blev som mindfulness för mig, en chans att få egentid och få utlopp för min energi, berättar han.
I gymmedlemskapet ingick några sessioner med en personlig tränare. Tränaren sa att Martin såg ut att ha talang och undrade om Martin ville tävla i bodybuilding.
– Det var snarare det estetiska, än det sportsliga, som tilltalade mig. Det häftiga var att man kan ändra sin fysik, och att allt är upp till mig!
"Det var snarare det estetiska, än det sportsliga, som tilltalade mig. Det häftiga var att man kan ändra sin fysik, och att allt är upp till mig", säger Martin Lönegren om tiden då han tävlade i bodybuilding.
Han fick samma känsla för träningen som för musiken. Ett outslitligt fokus och en känsla av meningsfullhet.
– Jag vaknade på morgonen och såg fram emot dagen.
Efter nio månader var det dags för första tävlingen. Plats fem av fjorton. Martin var nöjd, men hade mer att ge. Han fortsatte tävla i ytterligare några år. Han kom fyra, sex, femma, fyra...
– Alltid precis utanför pallen. Men jag hade varit naiv, säger Martin, och berättar:
– Jag trodde inte att någon på amatörnivå höll på med steroider. Men de flesta gjorde det. Då insåg jag att hur mycket jag än kämpade så tävlade jag inte på samma villkor. Eftersom det var av hälsoskäl jag började träna var det inte ett alternativ att börja med steroider, även om det hade gett mig en pokal. Jag vet att folk har sett upp till mig och vad jag har uppnått utan preparat, och det är gott nog för mig.
"Jag trodde inte att någon på amatörnivå höll på med steroider. Men de flesta gjorde det. Då insåg jag att hur mycket jag än kämpade så tävlade jag inte på samma villkor. Eftersom det var av hälsoskäl jag började tävla var det inte ett alternativ att börja med steroider, även om det hade gett mig en pokal", säger Martin Lönegren om tiden då han tävlade i bodybuilding.
Under tiden han studerade jobbade han extra på Ica Maxi. Där växte ett intresse för arbetsledning.
– Jag sökte 60 olika chefsjobb – jag hade ju inte kompetensen – och hoppades att någon skulle nappa. Jag tryckte på att jag hade varit ansvarig för frysavdelningen! konstaterar Martin med ett skratt.
Han fick napp – på Hemmakväll i hemstaden Västervik.
Vad fick dig att vilja bli chef?
– Erfarenhet från dåliga chefer.
Hur ville du själv vara som chef?
– Jag gillade de chefer som lyssnade på mina idéer. Chefer som inte tog åt sig äran för det jag eller någon annan hade gjort, och som gjorde det kul att gå till jobbet. Så ville jag vara.
Martin tog på sig mycket ansvar. Och arbetspass.
– Jag ville att mina anställda skulle slippa jobba julafton, till exempel, så jag gjorde det själv... Men jag hade ju också fler arbetsuppgifter än dem, så det blev att jag satt med pappersarbete på lediga dagar.
Kedjan såg hans ambitioner och så småningom fick han driva både Västerviksbutiken och en butik i Norrköping samtidigt, varpå han blev chef för en helt ny butik i Kungälv utanför Göteborg.
– Det var kul och lärorikt. Roligast var nog att jag, som är ganska tävlingsinriktad, i realtid kunde se butiken gå bättre. Vi vann säljtävlingar, och jag kunde coacha teamet till att bemöta kunder på bättre sätt.
Men att vara ansvarig för tre butiker på kort tid tärde.
– Jag var nära utbrändhet. Jag förstod nog inte det då, och borde kanske sjukskrivit mig, men jag sökte andra jobb.
Så kom det sig att han blev chef för nordens ledande sexleksaksbutik.
– Jag hade inga förväntningar på jobbet, men det kändes som att kliva in på ett apotek eller ett parfymeri. Det kändes lyxigt, och kändes som en arbetsplats där jag skulle kunna trivas.
Och det gjorde han.
Martin Lönegren kommer senast från flera års arbete som chef. Han beskriver det som ett lärorikt, utmanande och meningsfullt jobb, men också ett jobb som gjorde honom utmattad.
Men i februari i år sa han upp sig. De höga ambitionerna och det höga tempot hade tagit ut sin rätt.
– Jag hade jobbat mig in i kaklet, och mådde inte bra. Nu mår jag mycket bättre. Det var en dyr läxa, men jag lärde mig att det inte passar mig att jobba "nio till fem" och längta till fredag. Jag hade tappat det drivet som jag hade haft, först i musiken och sedan i bodybuilding och chefsjobben. Ska jag hålla i 40 år till måste jag göra någonting som känns meningsfullt, på mina villkor.
I våras var en av barndomsvännerna på besök.
– "Vad synd att du slutade hålla på med musiken. Vi var många som trodde att, om det var någon som skulle bli något inom musiken så var det du", sa han. Allt jag gjort tidigare hade knuffat mig i rätt riktning, mot musikdörren, och när han sa det där var det bara att kliva in genom den dörren.
Att spela gitarr är som att cykla, det sitter i muskelminnet. Och Martin, som aldrig skrivit egna låtar, spelar nu in och antecknar idéer och textrader i mobilen när de dyker upp under morgonpromenaderna med hunden. Tolv låtar har det hunnit bli på några månader.
Chefskarriären har han lagt på hyllan. Snart ska han hyra in sig i en studio för att spela in sina låtar och släppa dem.
– Prylar och pengar ger bara tillfällig glädje. Det är en klyscha men det är sant. Jag kan sitta åtta timmar i sträck och bara spela – det är så det borde vara. Kan jag försörja mig på min musik kan jag dö lycklig, men bara jag får ihop pengar till hyran är jag nöjd.
Drömmen då?
– Att kunna leva på min musik, säger Martin, och minns konserten med Bruce Springsteen i somras:
– Tänk att få beröra en så stor publik! Men för mig är det tillräckligt om jag kan beröra en enda människa.