Lisbeth Ström visar runt i sin keramikverkstad, och förklarar hur rakubränning går till. Smält glasyr och sågspån ger det karaktäristiska krackelerade mönstret.
Det tog ett tag, men sedan ett år tillbaka bor Lisbeth och Anders Ström på heltid i villan på Första Västralundsgatan i Västervik, efter ett helt liv i Linköping.
– Vi har alltid varit i Västervik om somrarna, berättar Lisbeth.
Det är främst båtintresset, och att Lisbeths bror tidigare flyttat till Västervik, som gjorde att de aktivt började söka sig till staden.
Först kom ett par år av husletande och budgivningar, innan villan blev deras. Sedan följde fyra år av renovering.
– Jo vi pendlade hit nästan varje helg i fyra års tid, och sen tillbaka till jobbet i Linköping, skrattar hon.
Ett krav på det nya hemmet var att det skulle finnas plats för Lisbeths keramikverkstad, och den har förlagts till en av fastighetens uthus. Hon utbildade sig vid Capellagårdens keramiklinje under 1990-talet och sedan dess har man kunnat köpa hennes kaffekoppar, tekannor och ljusstakar via Hemslöjden i Östergötland.
– Jag har alltid gillat det estetiska, hantverket... Själva skapandet, säger hon.
På hyllorna i keramikverkstaden står färdiga skålar, fat och burkar med ett krackelerat mönster. Rakubränning, heter det.
– Man plockar ut keramiken när glasyren har smält och är som varmast, och lägger i sågspån. Då får man de här krackeleringarna, förklarar hon.
Anders och Lisbeth Ström har varit ett par sedan de var tonåringar. Efter ett helt liv i Linköping har de nu bosatt sig i Västralund i Västervik. "Här ska vi bara njuta, så länge vi kan", säger Lisbeth.
I livets nästa fas fick hantverket delvis kliva åt sidan då hon 48 år ung tog lärarexamen, vilket hon jobbat med sedan dess. Nu när hon lämnat arbetslivet bakom sig får skapandet återigen ta en större plats i vardagen. Närmast ser hon fram emot att ställa ut sitt hantverk i Jan Wibergs ateljé på Kvarngatan i september.
– Jag och Ingemo Rylander, som är en gammal vän, får låna Jans ateljé. Det ser jag verkligen fram emot, säger Lisbeth.
Paret Ström får självklart hjälp i trädgården av katten Tarzan.
Bostadshusets insida har nu fått sig en tidsenlig uppfräschning med bland annat målade trägolv och ett nytt kök, och de har lagt mycket krut på att förvalta den sluttande trädgården.
– Många tror att det är mycket jobb men det mesta är ju perenner som kommer år efter år. För oss är trädgården en tillgång och en njutning, säger Lisbeth.
Där det tidigare varit grus har de byggt trädäck. Betongtrappor av varierande storlek och form leder uppför den bergiga trädgården, och stengångarna avlöser varandra till trädgårdens alla hörn. I rabatterna samsas buskpioner med tulpaner och liljekonvalj. Humlorna flyger mellan pingstliljor och äppelblom. Ett trädgårdsland, och flera olika sorters bärbuskar får också plats.
– Att få plocka sina egna bär och ha i filen på morgonen, det är livskvalitet det, säger Lisbeth.
Livskvalitet, ja. Det är ett ord som både Lisbeth och Anders återkommer till. De har bott i flera olika boenden och kommer senast från ett hus på landet utanför Linköping.
– Alltid när vi köpt hus har vi tänkt att "här ska vi bo länge". Men man kommer ju till olika faser i livet, säger Lisbeth, och fortsätter:
– Vi trivdes jättebra i vårt senaste hus, men vi började fundera på om vi verkligen skulle ha ett stort hus på landet, och alltid vara beroende av bil, när vi blir äldre och slutar jobba. Här är det nära till allt: till stan, till blåbärsskogen, och till havet.
– Att kunna cykla till båten vid Pampas, och på en kvart vara ute i skärgården, det är lyx, säger Anders.
– Här ska vi njuta så länge vi kan, konstaterar Lisbeth.
Innergården hemma hos paret Ström är fylld av trappor och etage, stengångar och sittplatser. Och inte minst: växter.