Lars Jörbrink visar medaljerna från alla de maratonlopp han genomfört under åren.
Lars Jörbrink är född och uppvuxen i Västervik. Redan på mellanstadiet visste han att det var idrottslärare han ville bli.
– Jag minns att vi fick göra en teckning om våra drömmars yrke och då ritade jag en idrottslärare, jag tyckte det var roligt med idrott, säger Lars.
Han började med orientering och skidåkning i början på 60-talet.
– Sedan har det blivit en jädra massa sporter. Jag hade som mål att springa i landslaget och det blev flera SM-medaljer, säger han.
Vad har varit din drivkraft?
– Att sätta upp mål som man då kände att detta ska jag bannemig klara och det finns fortfarande lite såna mål.
Lars är en av få som klarat av att springa ett New York Marathon hela 24 gånger.
– Jag har varit i New York varje år sedan 1987 för att springa maraton men då och då har det kommit saker emellan som bland annat förkylningar.
Hur känns det att komma i mål efter ett sådant lopp?
– Man är genomtrött i kroppen och ofta är det ju muskulaturen som är trött.
Lars slutade hårdsatsningen på idrott när han kom in på Idrottshögskolan.
– Då fick vi vårt första barn och då är det tufft att träna två gånger varje dag. Jag tittade i min träningsdagbok från 1979 och då hade jag ett snitt på 14 mil i veckan och det var toppar på över 20 mil i veckan. 15 kilometer på morgonen och 20 på kvällen, säger Lars.
I stället satsade han på att bli idrottslärare och motionär och ägna sig åt familjen.
– Sen fick jag erbjudandet om att börja på Reebok i Västervik 1987 och det var ju en otrolig resa. Parallellt med lärarjobbet jobbade jag där i 23 års tid, säger Lars.
Lars Jörbrink kommer att sakna ungdomarna och hur han har kunnat påverka och inverka på dem genom alla år han arbetat som idrottslärare.
Lars Jörbrink har varit anställd som lärare inom Västerviks kommun i hela 42 år. Han har jobbat på bland annat Valstadskolan, Tjustskolan och nu senast på gymnasiet som idrottslärare – där han fortfarande är kvar fram till sommaren.
När Lars utbildade sig på Idrottshögskolan i Stockholm på 80-talet, blev han legitimerad idrottslärare. Han började jobba som idrottslärare på gymnasiet på 2000-talet.
Det var under tiden han jobbade på Reebok som han fick erbjudandet att bli Carolina Klüfts sponsor vilket han var i tio års tid. Idag är de goda vänner och umgås privat.
– Det var häftigt. Det som jag fick vara med om på Reebok är så overkligt, man får nypa sig i armen.
Genom jobbet på Reebok fick han vara med på många olympiska spel och världsmästerskap från 1992 till 2010. Han berättar att under VM i Paris 2003 hade Reebok hyrt hela Eiffeltornet efter Carolina Klüfts seger.
– Johan Storåker som idag är ordförande i Svenska Friidrottsförbundet och jag hade hand om alla presskonferenser för Reeboks räkning varje dag. Vi höll till på hela andra planet på Eiffeltornet, cirka 100 meter upp. Det var över 200 skrivande journalister och cirka tio till tolv tv-bolag där.
Lars var sponsoransvarig på Reebok och skrev inte bara kontrakt med Carolina Klüft utan också med Stockholm Marathon, Vårruset, Erica Johansson, Mattias Sunneborn med flera. Allt detta gjorde han samtidigt som han jobbade som idrottslärare.
– Visst var det jobbigt emellanåt men det som gjorde att jag fortsatt som lärare är att jag haft så många bra klasser och så många fina ungdomar.
Lars Jörbrink går i pension till sommaren men kommer ändå ha mycket på agendan.
Många känner till Lars genom hans engagemang i Västerviks ishockeyklubb. Lars kom att bli kvar där under femton år och var ordförande för VIK i sex år.
– Jag fick jobba med ett antal personer där kemin fungerade väldigt bra. Vi bestämde oss för att när Västerviks ishockeylag var i division två så skulle vi ta upp laget in i allsvenskan. Då blev vi idiotförklarade både av företagsledare och många andra i Västervik. Det kommer aldrig att gå, sa de, men det tog fem år från division två och upp till allsvenskan, säger Lars.
Hur lyckades ni med detta?
– Vi var ett härligt bra team, jag var ytterst ansvarig som ordförande. Det var ju teamet som gjorde det. Jag och Thomas Lind, då sportchef, anställde ju bland andra Mattias Karlin som blev kvar i nio år, säger han.
Lars Jörbrink har synts både på läktaren och i korridorerna i ishallen, i och med sitt engagemang i Västerviks IK, där han var ordförande under en period.
2018 reste Lars med sin fru till Stockholm då han fått en inbjudan till en finare middag på slottet.
En kvinna som visade sig vara landshövdingens pressekreterare ringde en dag till Lars. Han trodde att det var en försäljare så han svarade inte först. Till sist svarade Lars med ansträngd röst och till sin förvåning rörde sig samtalet om något helt annat.
– Hon sa att landshövdingen ville bjuda mig på en fördrink innan vi träffade kungafamiljen. Resan till slottet var för mitt arbete inom idrotten (VIK). Carolina Klüft hade startat en organisation med prins Daniel som handlade om att få barn i rörelse. Att jag blev bjuden till slottet var väl en kombination av mitt arbete i hockeyklubben och att jag varit Carolinas sponsor.
Hur var det att träffa kungafamiljen?
– Det var ju häftigt, både min fru och jag kände att det var lite overkligt. När vi väl stod i rummet bakom dörrarna kändes det overkligt och de kändes lite små, kungen var mycket mindre än jag föreställt mig. Innan vi gick in så fick vi lite utbildning av landshövdingen hur vi skulle hälsa och stå men jag kom inte ihåg någonting när vi väl stod där, så det vara bara att vara spontan.
Vad pratade ni om?
– Vi hälsade och sedan var det middag. Efter middagen kom kronprinsessan Victoria fram och pratade med min fru och mig i cirka 20 minuter. Hon hade besökt Västervik och varit på Idö flera gånger och tyckte Västervik var en fin stad. Sedan gav hon oss tips på hur vi kunde göra egen snaps. Hon var jättetrevlig.
Lars Jörbrink har många upplevelser i bagaget och får ibland nypa sig i armen när han tänker på allt han fått vara med om. Nu väntar nya äventyr efter pension.
Lars springer fortfarande nästan varje dag.
– I morse var jag ute och sprang sju kilometer, då fick jag ta lite fin choklad för jag fick blodsockerfall, säger han och skrattar lite. Han tillägger att han i övrigt äter normalt men ganska mycket då han gör av med mycket energi.
Vad ska du göra när du blir pensionär?
– Jag kommer att ha mycket att göra. Det blir ju att hålla igång minst en gång per dag, mycket friluftsliv, besöka barn och barnbarn och resa mycket.
Har du något starkt minne från din tid som idrottslärare?
– Det var alltid väldigt roligt på Tjustskolan där jag jobbade från 1987 och tills de övergick till gymnasiet. Vi hade så kul i personalrummet, vi skrattade jämt. Det var alltid saker på gång, vi spelade teater för varandra och det var kräftskivor och surströmming.
Vad kommer du att sakna mest?
– Ungdomarna och hur man har kunnat påverka och inverka på dem, säger Lars.