Nu mår Anne bättre, men det har tagit lång tid, och hon är inte helt bra än.
När vi träffas i familjens stora lantkök hemma på gården Kullen utanför Edsbruk är Anne Jacobsson sakta på väg tillbaka igen. Hon verkar pigg och glad, men det finns ju sådant som inte syns utåt. Som den nästan ständiga huvudvärken.
– Den har inte släppt, men balansen har jag tränat upp, säger hon.
Vi tar det från början. Hon minns inte exakt när hon blev sjuk, men det var någon gång i mars–april 2020. Äldsta dottern, Sandra, låg i lumpen, och kom hem på helgerna.
Hon och Anne blev förkylda. Det var i alla fall så det verkade, i början. Sedan blev det snabbt värre. Det var som en ovanligt kraftig influensa.
– Jag hade konstant feber, över 39 grader, i tre och en halv vecka och ont i varenda muskel och hostade, säger Anne.
Hela familjen fick covid-19, men Anne och Sandra blev sjukast. Annes man, Otto, var bara sjuk i en dag, vilket var tur, eftersom de bor på en gård och det var mitt i kalvningssäsongen.
Anne, som fått astma i vuxen ålder, säger att hon aldrig trodde att hon skulle kunna bli så sjuk som hon blev av coronaviruset den våren.
– Jag hostade och hjärtat slog så att jag knappt kunde få luft. Det var jätteotäckt.
Hon hade ont i kroppen och kunde inte bara ligga i sängen heller, så hon var uppe och gick en del, eller hasade sig fram, rättare sagt.
Anne och Egon går en sväng i trädgården.
När sjukdomen väl hade gett med sig, var hon fortfarande yr och vinglig och trött. Och huvudvärken var kvar, hon som aldrig hade haft ont i huvudet förut. Hon fick muskelavslappnande medicin. Den hjälpte i början. Sedan var värken tillbaka igen.
Anne fick en remiss till hjärnskadeteamet i Västervik. Hon hade svårt att fokusera och hitta ord, och det visade sig att hon inte var ensam om att ha fått sådana här besvär efter att ha haft covid-19.
Hon kämpar fortfarande med hjärntrötthet. Det har varit svårt för henne att acceptera att hon inte kan köra på som förut, men det har hon tvingats inse. Värst var det förra hösten.
– Jag kände mig så utanför och värdelös och nedstämd.
Anne Jacobsson med hunden Egon, som är en självklar del av familjen och ett riktigt litet energiknippe.
När hon återvände till jobbet på hemsjukvården i Gamleby i höstas, kunde hon bara jobba två timmar per dag. Hon har gått upp i tid sakta. Målet är att vara tillbaka på heltid i februari.
Hon ser glad ut när hon berättar att hon nu har fått tillbaka ett inre driv igen, för första gången sedan hon blev sjuk.
– Jag har haft jättesvårt att bara ta det lugnt, för det är inte jag. Jag är en sådan som vill att det händer något.
När hon pluggade till sjuksköterska, blev hon utbränd. Hon fick göra uppehåll en termin och varva ner. Sedan gick det bra igen. Men då var hon noga med att ha helgerna fria.
I januari 2019 blev hon färdig sjuksköterska. Egentligen hade hon tänkt läsa vidare till det redan när hon var klar med sin utbildning till undersköterska, men det skulle dröja några år.
Djuren är viktiga för Anne. Här är det katten Svante, som sover på en av hennes gamla jackor.
När man hör Anne prata med värme om sitt jobb med de gamla, känns det som att hon måste ha varit ämnad för just ett sådant arbete. Och kanske var det så. Men det började med djur.
Efter uppväxten i Ankarsrum och senare flytt med pappa och syster till ett hus utanför Almvik, började Anne på det som då hette Valstadskolan i Gamleby 1989. Där träffade hon sin blivande man, Otto.
Efter studietiden inledde hon sitt yrkesliv som djurskötare på olika gårdar. Dessvärre blev hon överkänslig mot ammoniak. Hon fick ändra sina planer och tänka ut något annat som hon skulle kunna arbeta med.
– Jag trodde inte för mitt liv att jag skulle jobba på Edshöjden, men jag hamnade där och trivdes, och då var det en tant som tyckte att jag skulle utbilda mig till undersköterska.
Så blev det också, och senare sjuksköterska ovanpå det.
Egentligen tycker inte Anne att det är så annorlunda att jobba med människor, jämfört med när hon var djurskötare. I båda fallen handlar det om att ha blick för hur de mår, dem man sköter om.
– Jag har det roligaste jobbet! Man får en personlig kontakt med patienterna och en kontinuitet över tid. Jag tycker att det är intressant att lyssna på dem och höra hur deras liv har varit. Det är ett förtroende, när man får komma in i deras hem, i deras personliga sfär. Det tycker jag att man ska respektera, säger hon.
När hon kommer hem från jobbet, går hon alltid en promenad i sällskap med blandrashunden Egon. Hon trivs med att bo på landet. I naturen känner hon att hon kan landa efter arbetsdagen. Sedan är hon redo att ta itu med allt annat. På en gård finns alltid något att göra.