Vi träffas på den pittoreska innergård i Västervik, där Pelle Ingvar Hervius bor i ett kulturmärkt 1700-talshus under sex månader om året. Resten av tiden spenderar han på sin vingård i Frankrike eller i lägenheten han delar med konstnärsvännen Jean Paul, i Barcelona.
Han har nyligen släppt boken "På väg", som är en självbiografisk roadtrip där han tar läsaren med på sina, inte minst galna resor, runt om i ett Europa på 60-talet, en värld annorlunda den vi lever i idag som då var i full färd med att städa upp efter andra världskriget.
– Första resan var 1962 då jag liftade ensam i Europa. Den andra var till Indien med Lotta och Elisabeth 1967 då jag tog en paus i medicinstudierna. Den tredje i Zambia medan jag arbetade där. Den fjärde genom Europa som var nedstängt på grund av pandemin 2020, säger Hervius.
Han blandar på ett färgstarkt och magnifikt sätt egna upplevelser och anekdoter med historiska dokument som han kryddar med filosofiska kommentarer.
Boken har han skrivit för hand ur minnet med penna och papper på en takterrass och på trottoarserveringar i Barcelona.
I denna intervju vill han gärna fokusera på boken, men en så mångfacetterad och spännande människa vill man samtidigt veta mer om, så det får bli en mix av båda.
Han startade Riddarhusläkarna i Västervik och har hunnit med cirka 150 000 konsultationer under sina 40 år som allmänläkare.
Han har tillika arbetat som läkare i Norge, för FN på Cypern och i Afrika, där han arbetade för Rotarys läkarbank. Han var då utskickad för att ersätta inhemska läkare som fick åka och vidareutbilda sig.
Som ung läkarstudent pausade Pelle studierna och drog iväg till Indien med två studiekamrater, Lotta och Elisabeth, den senast nämnda kom sedermera att bli hans hustru i 40 år.
Pelle blev utvald att följa med av tre skäl.
– De trodde inte att de kunde bli kära i mig, de trodde jag var duktig på att meka med bilar – vilket inte var fallet – och så trodde de inte att jag skulle nappa på deras förslag men jag var galen nog att göra det, säger Pelle.
Boken spänner över 60 år, då den första resan var den då han liftade ensam genom Europa 1962 och den senaste med vännen Jean Paul 2020 under pandemin genom ett nedstängt Europa.
– Så på något sätt är det ju ett tidsdokument, världen var ju annorlunda 1962 då man fortfarande såg resterna av andra världskriget. Jag tyckte att jag behövde få ur mig denna historia för jag var ensam och ingen annan visste vad jag gjorde.
En annan aspekt är att när Pelle bott utomlands och hört folk prata om svenskar, så trycker de ofta på det faktum att vi inte var med och slog ut Hitler, berättar han.
– Vi stod och tittade på och var neutrala och det där känns som ett dåligt samvete, det handlar inte bara om mig utan om oss som nationalitet, vi har varit oskuldsfulla, säger Ingvar.
Boken består av olika delar där kärnan i den första delen handlar just om den svenska rädslan.
– Att vi kanske låter någon annan slåss för oss. Vi står inte riktigt upp för våra ideal praktiskt utan vi skulle kanske ha tagit mer ställning mot Hitler.
Vad är det viktigaste du fått ut av alla dina resor?
– Det är väl att känna sig som en världsmedborgare, att vi är mycket mer lika än olika. Jag är väldigt öppen för alla internationella kontakter och skulle inte vara så tolerant om jag inte mött så många. Det tror jag är det viktigaste jag lärt mig, säger han.
Pelle Ingvar Hervius berättar också att han har stärkts av att han klarat av svåra saker som sjukdomar i familjen, ett handikappat barn och en hustru som dog i ALS.
– Jag har inte glidit runt på ett bananskal, säger han.
I boken kan man läsa om en del hotfulla situationer, var du aldrig rädd?
– Det lönar sig inte att vara rädd, men jo, vi var rädda under Indienresan, vi låg ovanpå sovsäcken med kniv i handen.
Att Hervius är både berest och belevad råder det ingen tvekan om och att han har ett genuint intresse för människor och kulturer. Han är tacksam över sina upplevelser runt om i världen.
– Att ha gjort en grej som man drömde om och ha klarat av det och lärt sig hantera sin rädsla. Vi stod vid Kaspiska havets strand och åt dumleklubbor och drack rysk champagne när det blev för kärvt, säger Pelle Ingvar Hervius.