Jill Weidenstolpe reste under 15 månader till bland annat Wales och Sydney. Tanken var att bo utomlands men idag bygger hon och sambon hus i Västervik.
Jill har precis vunnit ett pris. Hon har vunnit SM-guld i det svenska mästerskapet i revy, i kategorin Dans & Rytm, men det är inte något hon vill fokusera på i denna intervju. Hon vill helst inte prata om sina prestationer utan om vem hon är som människa.
Jill gick det samhällshumanistiska programmet på gymnasiet (inriktning mot språk).
Hon kan förstå lite av varje på hela sju språk. Under 15 månader bodde hon utomlands. Kulturer och språk har alltid intresserat henne.
– Det är mäktigt att kunna kommunicera med människor och möta dem i deras kultur. Jag har ju rest en del och bott utomlands. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle flytta hem till Sverige igen, säger hon.
Jill var 23 år när hon lämnade Västervik för att under några månader bo i Australien och i Wales. Utöver det reste hon vitt och brett över världen. Hon var iväg under 15 månader.
Sedan var det dags att åka hem för att fylla på reskassan. Hon hade då tagit tjänstledigt från jobbet som städerska på Städcentralen.
– När jag kom tillbaka plockade jag upp det jobbet igen. Jag började även att jobba på en dansstudio och som koreograf och dansare i Västerviksrevyn så karriären tog helt oväntat fart här och jag träffade min kille Isak.
När Jill Weidenstolpe kom hem till Västervik 2013 började hon engagera sig alltmer i Västerviksrevyn, både som dansare och koreograf. Den 25-årsjubilerande Västerviksrevyn inledde kvällen med numret "Jubileum" koreograferat av Jill.
Jill blev således kvar i Västervik men resorna kommer hon alltid att bära med sig.
När hon växte upp kände hon alltid att hon ville ifrån Västervik och Sverige, att hon satt fast här mot sin vilja och att det fanns mer i världen att upptäcka.
– Jag trodde jag skulle komma att bo utomlands. När jag kom hem 2013 kände jag att jag inte sitter fast här längre, jag vet att jag alltid kan dra upp mig själv med rötterna och plantera mig själv någon annanstans, säger Jill.
Hon och sambon Isak bygger just nu hus i Västervik och trivs båda väldigt bra.
– Västervik är speciellt, nu har jag kommit hem och det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Jag älskar havet och naturen, att ha den närheten är så fantastiskt. Jag har ju bott i Sydney och älskar pulsen som finns där men jag har inget behov av att bo där längre, säger hon.
Jill älskar pulsen som hon upplevde när hon bodde i Sydney men idag har hon inte det behovet längre.
Jill är lite av en storstad hela hon, fylld av energi, puls och det händer ständigt mycket runt omkring henne. Hon har dock, enligt henne själv, dragit ner på tempot en del.
När hon kom hem till Västervik 2013 började hon att arbeta som danslärare och sedan blev det allt fler uppdrag. Hon lärde ut bland annat yoga och började engagera sig alltmer i Västerviksrevyn, både som dansare och koreograf.
Ett tag jobbade hon 15 timmar per dag men till slut sa kroppen ifrån, hon fick domningar i ansiktet och blev utbränd, två gånger.
– Jag gick mycket promenader längst vattnet då och jag hade ett sånt uppvaknande där. Det var en perfekt dag och solen sken. Jag tittade på vattnet och vågorna och jag insåg att om jag släpper alla mina titlar så finns ändå allt detta kvar och där dog mitt behov av att ständigt prestera, säger Jill.
Jill har både varit deprimerad och utmattad men varje gång har hon brutit igenom fler lager i sig själv.
– Jag valde att luta mig tillbaka i mig själv och känna alla känslor fullt ut för förr eller senare släpper det som gör ont, säger hon.
Jill tror att vi måste möta det som är jobbigt för att kunna må bra igen vid exempelvis en utbrändhet. Rörelse hjälpte henne mycket, daglig meditation och yoga.
Jill tror att vi måste möta det som är jobbigt för att kunna må bra igen. Rörelse hjälpte henne mycket.
– Att sitta med det jag kände, att andas och meditera men också att jobba med känslan och att röra sig, det blev mycket fridans i vardagsrummet och tårarna rann, säger hon.
En stor process i läkandet har varit att sluta be om ursäkt för sig själv och att våga uttrycka vad hon önskar och vart hennes gränser går. Jill tycker att det finns mycket skönhet i det "obekväma och konstiga", som hon själv uttrycker det.
– När jag inte är bekväm att kommunicera mina behov så blir jag ju inte bemött på det sättet jag önskar för andra möter ju mig bara efter hur djupt de mött sig själva. Nu vågar jag ta de obekväma samtalen och det har lett till ett större djup i mina relationer, säger Jill.
Jill Weidenstolpe älskar närheten till naturen och havet i Västervik.
I hela sitt liv har hon känt av att hon inte passar in.
– Jag har för starka åsikter, för stor personlighet och för mycket energi. Det är så synd att man inte kan leva så här stort hela tiden för folk orkar inte det. I vissa sammanhang lägger jag band på mig själv tyvärr. Man får hoppas att världen blir redo en dag och att folk vaknar upp genom att man själv lever sin sanning, säger Jill.