Jessica Björks upprop ledde till att hon fick tala till politikerna vid årets sista kommunfullmäktigemöte.
Jessica hade känt frustration en längre tid över att det ständigt pratas om bristande resurser i skolan. Det var då brevet till politikerna skrevs. Ett brev som också ledde till att hon fick tala inför kommunfullmäktiges politiker vid det sista sammanträdet för året.
– Istället för att bara känna maktlöshet och frustration så kände jag att nu säger jag mitt. Hur mycket man än fortsätter att spara så måste vi tala om att det är fel att spara på barnen, vi får inte vänja oss vid det, säger hon.
Efter att Jessica spred brevet på sociala medier kom många föräldrar att höra av sig till henne.
– De har beskrivit den kamp de fört för att deras barn ska få det som de har rätt till. Berättelser om hur de kämpat men att orken att driva frågan till slut tar slut. Den lilla energi de har kvar måste gå till att hjälpa barnet med dennes psykiska välmående och även med sitt eget mående i en stressig vardag. Det har känts fint att få vara röst åt dem som inte längre orkar hävda sin sak, säger Jessica.
Sedan några år tillbaka lever Jessica ensam med sönerna på heltid. Två av dem har neuropsykiatriska diagnoser (NPF). Då ett av hennes tre barn fått ett närmare stöd i skolan, har hon själv sett hur mycket det extra stödet faktiskt gör för barnets välmående.
– Hans utveckling har varit enorm både i hur han hanterar skolan och de målen men också i välbefinnande, kreativitet och hur han har utvecklats socialt, säger Jessica som inte tror att han hade kommit dit han är idag utan det närmare stödet.
Jessica tror att barn med särskilda behov behöver hjälp i att hitta strategier för att kunna hantera förmågor som brister.
– När jag pratade med politikerna så tog de upp elevhälsoteamet och särskilt anpassade grupper och dem har jag aldrig kritiserat, det är svinbra att vi har dem. Det jag tänker är att man behöver hitta en form i den vanliga skolan, där alla barn med särskilda behov, oavsett diagnos eller ej, får möjlighet att lyckas.
"Barn med neuropsykiatriska diagnoser, i alla fall mina, är ofta väldigt roliga", säger Jessica som tankar energi när hon och barnen gör roliga saker ihop.
Jessica pratar om barnen, om allas barn, med lika stort engagemang som när hon pratar om sina egna och det märks att hennes hjärta slår lite extra för dessa människor.
– Det är viktigt att vara barnens röst och att inspirera andra att våga vara det.
Hennes brev och tal har delats på flera forum på Facebook där man jobbar med frågor som berör barns skolgång, till exempel på "Rätt till utbildning – en skola för alla".
– Jag har fått flera frågor från personer som vill göra liknande saker i sina hemorter, bland annat vet jag att flera kommunfullmäktige i landet kommer få svara på frågor liknande min, under punkten allmänhetens frågestund.
– I vårt arbete med barnen lägger vi grunden för hela samhället. Om barnen börjar må dåligt i skolan så funkar kanske inte arbetslivet för dem senare. Det är ju i skolan vi lägger grunden och det är ju där jag ställer mig lite kritisk till politikernas prioriteringar. Man behöver satsa på insatser i tidig ålder.
Jessica tyckte själv om skolan men hon upplever att kravbilden ser annorlunda ut nu än när hon gick i skolan, samtidigt som diagnoserna ökar.
– Det var tydligare ramar då, vilket jag tror kan påverka.
"Jag drömmer för framtiden om att mina barn ska må bra. Gör de det kan de fortsätta utvecklas och leva det liv som de önskar. Mår de bra skapar det mer utrymme till mig, jag slipper strida för dem och kan istället att lägga tid på saker som är roliga och utvecklande", säger Jessica.
Hon är den yngsta dottern av tre och uppvuxen i ett villaområde i Borensberg i Östergötland.
– Jag var följsam som liten men gjorde revolt som tonåring, men det är väl sunt, säger hon.
Att bli ensamstående förälder var kanske inte någon ungdomsdröm men Jessica har aldrig sett sig själv som ett offer. Men ibland drömmer hon om mer frihet.
– Att inte bara vara mamma utan få tid till vänner där jag bara får vara jag. Det är jobbigt att man inte har någon att byta med i vardagen, att alla vabbdagar är mina och att inte ha någon som kan växeldra.
För att inte själv kapitulera när det är som mest krävande hemma har hon hittat en del strategier.
– Jag har tränat på det eftersom jag inte har något alternativ och det är att vara "intonad" på mig själv. Om det går att andas och lugna ner sig så är väl det bra men jag tror att jag kommunicerar att jag börjar bli irriterad både till barnen och till mig själv. Ibland stänger jag in mig en stund på toaletten och andas.
Jessica tror att man som NPF-föräldrar (föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser) behöver sänka kravbilden på sig själva och barnen.
När Jessica märker att hon och barnen hamnar i en ond spiral hemma så tar hon hjälp.
– Mina föräldrar hjälper mig en hel del, de kan komma ner några dagar och så har jag dem att "teama" med.
Hon har också hjälp av en stödfamilj en kväll i veckan.
– Min mamma som ser mig i vardagen, brukar säga att jag borde åka ut och föreläsa för att jag är så duktig på att inte ha så mycket principer. Jag har nog ganska god förmåga att samla ihop mig men jag kan också ligga på soffan och har inget problem att ta hjälp från andra.
Jessica såg tidigt att hennes söner mådde bra av att spela datorspel, i synnerhet den äldsta som har ADHD och autism.
– Jag tänker att det som är på plattan möter upp hans inre tempo. Han tar då en paus från alla andra intryck och då blir det ett fokus som han väljer själv. Här känner jag att jag vågar lita på magkänslan och gå emot lite normer.
"Jag tror jag är duktig på att se mina barn och låta dem vara dem de är. Jag kan släppa på normer, på tankar om vad man borde med skärm, vad man ska äta, hur många fritidsaktiviteter man 'bör' ha. Jag tror att det är tack vare att jag släppt på 'borden' och måsten som gjort att mina barn och även jag mår så bra som vi gör", säger Jessica.
Ibland kan Jessica känna oro inför framtiden, oro över vad de ökade kraven i skolan kommer att göra, inte med barnens betyg utan med deras hälsa.
– Mitt fokus kommer fortsätta vara att mina ungar ska må bra och då kommer inte det viktigaste vara att de har betyg i alla ämnen. Jag vill ha en bra samverkan med skolan och eftersträva det men skolan är inte allt. Barnens mående står högst i prioritet i mitt liv, säger Jessica.
– Ett av mina främsta syften när jag startade detta var att skapa debatt och försöka påverka politikerna så de vågar ta fram sitt mod och våga tänka långsiktigt när de gör sina prioriteringar i vår kommun. Barnen är vår framtid, det är dem vi ska satsa på. Detta är ett förebyggande arbete för en bättre framtid för alla. Nu är det upp till politikerna att visa om de har detta mod, säger Jessica.