"Som vanligt hade jag den här dagen gått tidigt på morgonen till kaféet vid Båtsmansstugorna för att förbereda inför dagens anstormning av gäster, tömma diskmaskinen, inventera kylen, börja med våffelsmeten, torka av kaféborden.
Plötsligt från ingenstans kom det nedför grusgången med knastrande raska steg ner mot kaféet två paranta damer arm i arm med en distingerad herre med amerikansk guldgrävarslips. Den ena damen med håret skimrande i gråblåa nyanser och den andra hade håret draperat med ett hårnät prytt av pärlor. Innan mannen ens hunnit fram ropade han med rungande svengelska: 'Hallo there'. Jag svarade med samma 'hallå there'!
Mannen fortsatte:
– Jag är Karl Karlsson from Minnesota och är född här någonstans vid de här gamla Båtsmansstugorna! Det här är min fru Helen och den här damen är min frus kusin från Denmark. Jag skulle så gärna vilja hitte och återse mitt barndomshus en gång innan jag dör, men ingen verkar kunne hjälpa mig. Jag har varit överallt, hos the police, skattedepartement, pastorsexpedition. Jag har varit överallt i stan. Ingen kan hjälpe mig!
Nu började damsällskapet skratta högljutt för ju mer han pratade desto mer kom Västerviksdialekten fram blandat med svengelska.
Jag lyckades avbryta Mr Karlsson en kort sekund och föreslog att vi skulle sätta oss ner så han kunde ta ett djupt andetag och berätta sin historia i lugn och ro.
– Yes, min pappa emigrerade först till Amerika och vi skulle följe efter senare, men han försvann fort och vi hörde aldrig av honom mera. Men, min mamma hade en brorsa in Amerika som tyckte synd om oss och han skickade biljetter till oss: mig, mina syskon och mamma. Vi skulle åke med tåg till Gothenburg och därifrån vidare med båt to Amerika. Det var 1912. När vi åkte iväg med tåget vinkade mina kamrater av mig viftande med svenska och amerikanske flaggor vid station. Vet du var huset där jag föddes i ligger?"
– Ja, kanske det, svarade jag.
Det här måste vi lösa tänkte jag och frågade:
– Vilket år är du född, Mr Karlsson?
– Jag föddes 1899, svarade han.
– Jag ska försöka, svarade jag då jag kom på att det var samma år som min pappa föddes.
– Kan du komma tillbaks imorgon klockan 10? Jag tror att jag kan hjälpa dig!
När de gått ringde jag direkt till pappa Yngve och frågade:
– Känner du Kalle Karlsson som är född samma år som dig, han bodde vid båtsmanskvarteret?
– Va faan, svarade pappa, det är ju min skolkamrat, vi var ju på Lögaberga och bada kvällen innan han for till Amerika! Jag och Wilhard Jansson Vi vinkade av honom vid tågstationen med svenska och amerikanska flaggor!
Pappa fortsatte:
– Du, det här är mycket konstigt, vet du vad, igår ringde Wilhard till mig och berättade att han hade sett honom med damsällskap på Domus, men du vet ju att han är lite blyg så han hade inte gett sig tillkänna. Det är ju konstigt att du ringer om Kalle just nu!
– Kom hit i morgon före klockan tio, ta med Rut sa jag och fortsatte:
– Ring Wilhard, han måste också komma med! Och Rosenqvist måste också komma, han kan berätta mycket om Västerviks historia! Så ringer jag Västerviks-Tidningen och Västerviks-Demokraten! De måste komma och slå på ett stort reportage om återvändaren från Amerika och ge honom sitt livs upplevelse, allt ska dokumenteras stort och ska ge honom ett minne för livet! Sanna får gå upp till Stadshotellet och be att få låna amerikanska och svenska bordsflaggor.
När morgondagen var inne satte vi fart med förberedelserna inför Kalles ankomst. Han skulle få ett storstilat mottagande. Långbord dukades med en blå långduk, gula servetter lades ut, sekelskiftskläder som vi skulle bära togs fram ur min välfyllda garderob, påminnande om hans mammas klädsel vid hans avfärd till Amerika. Våfflor och kanelbullar dukades fram tillsammans med väldoftande kaffe!
– När vi är på plats allihopa och han och hans paranta damer kommer in genom grinden, var då beredda på att ge honom ett varmt välkomnande, låt kamerorna blixtra! sa jag.
När Kalle såg allihopa, pappa med fästmön, Rut och Wilhard, Barbro, Sanna, Rosenkvist och tidningsfolket skrek han rakt ut ”Oh my god”, och började kramas och storgråta!
– Det är ju ni, jag har ju inte sett er sedan vi var tolv år, fantastic.
Vilket kärt möte, gråtkalas! Munnarna gick på högvarv, det ena minnet efter det andra bara dök upp. Hans fru berättade att han i hela sitt liv har pratat om att han måste komma tillbaka till Västervik en sista gång innan hans dagar var räknade.
Nu ville alla följa med och vara med honom när han återsåg sitt barndomshem. Jag tog honom i hand och rundade vår kryddträdgård till nästa kvarter. Han såg ett litet uthus som också var en tvättstuga. Kalle kände igen det direkt och man såg hur känslorna kom strömmade genom honom. Han fick gå in och lade sig genast på golvet och klappade det mjukt. När han såg att vedspisen var kvar smekte han den och började gråta.
Nu var Karl nöjd, allt var frid och fröjd. Han tackade för upplevelsen och att hans önskan som han hade haft i sitt hela liv hade blivit uppfylld.
– Nu när jag har uppfyllt din önskan, är det något mer du undrar över eller önskar? frågade jag.
– Jag har en kusin i gamla Linköping, hennes namn is Anna Karlsson! Henne skulle jag vilja träffa!
Nästa dag begav vi oss till Linköping med bil, första anhalten var pastorsexpeditionen. När vi frågade efter kusinen berättade de att hon flyttat till Tjällmo, ett litet samhälle mellan Linköping och Örebro där hon bodde i ett äldreboende. Då vände vi kosan dit. Men när vi väl var framme vid deras postkontor behövde vi inte söka efter äldreboendet, expediten kände mycket väl till kära Anna!
– Ja Anna, hon bor där borta i ett av de små radhusen.
När vi åkte bort dit upptäckte vi snabbt dörren där det stod Anna Karlsson med sirliga bokstäver.
– Nu överlämnar jag det här till dig Kalle Karlsson, det är bara att trycka på dörrklockan! Han tryckte, men det kom ingen och öppnade.
Så jag sprang runt hela längan till andra sidan där det stod två damer och samtalade. Den ena av damerna hade en skurhink med mopp i handen och sämskskinnspapiljotter i håret!
– Hallå där damerna, finns det någon Anna Karlsson här? ropade jag.
– Ja, det är jag det, svarade då damen med hinken.
– Stå inte där och babbla längre då, för din kusin Kalle från Amerikas Förenta Stater står på andra sidan huset, och han vill hälsa på dig!
– Jösses, jösses! skrek hon och slängde hinken så skurvattnet bara skvätte!
Så gick hon in genom bakdörren och öppnade dörren, tittade på Kalle, och skrek rakt ut och försvann in i garderoben och slängde igen dörren Jag sprang runt längan igen för att inte missa något av det hela. Jag öppnade entrédörren och såg bara Kalle stå mitt i rummet med gapande mun! Just som jag skulle fråga Kalle vart hon tog vägen öppnades garderobsdörren till en liten springa och Anna stack ut huvudet.
– Vad i hela friden gör du, Anna, du kan ju inte gömma dig för Kalle sa jag.
Jag var ju tvungen att ta av mig papiljotterna, jag kan ju inte se ut så här när jag får Amerikafrämmande! svarade hon.
Nåväl, Kalle och Anna fick tre timmar på sig att umgås och berätta hur deras liv hade gestaltat sig sedan 1912 medan vi andra tog en liten åktur!
När det sedan var dags för Kalle och damerna att återvända till Amerika med tåget från Västervik stod vi återigen och viftade med våra flaggor.
Varje julafton efter det, exakt klockan 16:00 ringde telefonen och i andra sidan av luren hördes Kalles myndiga stämma på Västervikssvengelskan:
– Hallo där Båtsmangränden, det är Kalle från Amerika, och så började han sjunga ”Hälsa dem där hemma, hälsa mor och far, hälsa gröna hagen, hälsa lille bror” ackompanjerad av sitt eget dragspel.
Högtalartelefonen som de hade långt innan vi fick den var också påkopplad. Jag och Sanna började förstås också sjunga för full hals. Detta pågick sedan i ett tiotal år. När Kenth kom in i våran familj spelade han också på sin harmonika. Den sista tiden var det mycket vemod, åldern hade slagit till, Kalle grät mest och kallade mig för mamma.
Under den här tiden förutom de obligatoriska telefonsamtalen på julafton brevväxlade Kalles fru Helen, Kalle och jag. Vi skickade med små saker och jag pyntade ofta paketen med stora bokmärken av kungen och Silvia draperat av fladdrande gula och blå band. Helen ringde en dag och berättade att yesterday hade brevbäraren på deras gata kommit springande och ropat, 'hallo Helen och Kalle, the King of Sweden has sent you a letter'. Helen hade behållit fattningen och bara svarade: 'Yes, okay, thank you', varvid brevbäraren bugade för henne.
Så slutade samtalen komma och en vacker dag några år senare när jag som vanligt var vid min älskade Båtsmansgränd kom det en lång karl och en dam in i affären och frågade:
– Is this Barbro Ackrell?
– Yes svarade jag.
– I'm Karl Karlsson's son Dave and my wife Sandy and I will tell you that my father now is dead and sleeps in peace. We are staying here a couple of days and try to know my beloved fathers birthplace a little more.
Så, för att sluta cirkeln stod jag, Sanna, Kenth och Per-Åke och viftade med amerikanska och svenska flaggorna återigen vid stationen när de lämnade Västervik."