Ellen Key har cirka 400 elever. Varje år kommer det nya sjuor och niorna slutar. En ständig ström av ungdomar som under tre år går på lektioner, pluggar och har rast. Till höger från huvudingången, genom en ganska typisk skolkorridor öppnar sig ett litet torg. Elever sitter i soffor, några spelar pingis andra hänger i kafeterian vars namn är Cafeteria el Greko. Mitt i allt detta står Andreas Nikolaidis, fritidsledare på skolan sedan 27 år tillbaka.

– För mig är det viktigt att eleverna blir sedda. Att det finns en personlig kontakt och om något inte stämmer ska de känna att de kan prata. Jag pushar, peppar och lotsar vidare om det skulle behövas mer stöd.

Efter så lång tid som nästan 30 år är det många, många elever som Andreas har lärt känna. Att träffa numera vuxna elever och få bekräftat att det gått bra för dem tycker Andreas är roligt, lite som ett kvitto på att hans metod har varit framgångsrik.

Andreas växte upp i den lilla byn Koromiliá, nära staden Kilkis, som ligger i norra Grekland.

– Vi sparkade mycket fotboll. Det fanns inte så mycket annat att göra.

Men barnen hade inga bollar så Andreas och hans kompisar gjorde egna fotbollar av ull och plastpåsar. Efter några år började arbetskraftsinvandringen, främst till Tyskland, och när papporna kom hem igen så hade de med sig riktiga fotbollar.

– Det var helt underbart, vilket lyft!

Andreas och några kompisar bildade ett fotbollslag tillsammans med folk från andra byar i närheten så att det fanns tillräckligt med spelare. De började i division sex och avancerade till division fem. Fotbollen blev stor i byn, och laget populärt, så alla kom och tittade på hemmamatcherna.

– Tanterna betalade sina biljetter med ägg från sina hönsgårdar, minns Andreas.

Kilkis hade ett fotbollslag i division ett och när Andreas var runt femton år fick han frågan om han ville spela för dem.

– Jag tackade ja såklart. Det var en stor chans, dessutom fick vi gratis mat, bodde på hotell och allt kändes lyxigt.

Livet som halvproffs i Kilkis fotbollslag fick dock ett abrupt slut när Andreas var 22 år. Hans syster, som bodde i Norrköping, blev sjuk i cancer och hade inte lång tid kvar att leva. Hon hade två barn och det blev Andreas ansvar att ta hand om dem.

– En av mina bröder bodde i Västervik och vi flyttade hit. Visst var det svårt, jag var ju bara en ung grabb, men idag är jag glad över beslutet. Fotbollskarriären i Grekland spelar ingen roll i det här sammanhanget.

Klubbarna i Västervik var dock inte sena med att inse att det hade kommit en talang till staden. Han blev plockad till IFK Västervik som då spelade i division tre och var den bästa klubben i trakten. Andreas blev stjärnspelare och vann skytteligan flera år. När IFK gick ner till division fyra fick han erbjudanden att spela för andra klubbar i närheten, bland annat Vimmerby, men han ville satsa på att bli spelande tränare.

– Jag spelade ett år som spelande tränare i VAIS, Västerviks Allmänna Idrottssällskap, sex år i Överum och fyra år i Gunnebo.

Andreas utbildade sig till fritidsledare på Gamleby folkhögskola. En dag, när han åkte buss till skolan, hamnade Andreas bredvid sin blivande fru Marie.

– Det var kärlek vid första ögonkastet och efter fem år blev det ett stort grekiskt bröllop.