För två år sedan var Fredrik Lindström mitt uppe i livet. Han var fotbollstränare för Totebo/Hjorted i division sex där han också spelade. Han jobbade heltid som truckförare på Totebo AB. Han var sambo och nybliven bonuspappa till två barn.
– Allt handlade om prestation, både som fotbollsspelare och tränare. Jag kände mig visserligen bekväm i rollen som bonuspappa men det tog samtidigt mycket energi, säger Fredrik.
Fotbollslaget fick en dålig start då truppen var väldigt liten och stod utan målvakt. Den ansvarige var Fredrik som tagit sig an uppdraget och skrivit kontrakt med laget.
– Det skulle bära frukt och pengar behövde komma in. När jag pratar om det blir jag helt matt, säger han.
Fredrik blev alltmer lättstött, irriterad och började störa sig på saker på ett sätt som han inte gjort tidigare.
Två dagar i veckan gick han upp klockan 04:20 på morgonen, åkte till jobbet, körde truck från klockan sex till fyra på eftermiddagen. Sedan var det träning mellan klockan halv sex och sju. Han behövde också ha tid till att hinna planera träningen. Från mars till oktober var det matcher varje helg.
För Fredrik hade det varit en dröm att träna ett lag. Han kände sig stabil innan han skrev på kontraktet men efter hand kände han att det förväntades väldigt mycket av honom.
– Jag körde bara på, envis som man är. Men sen kom julen 2018 och då kände jag mig helt apatisk, trött, seg och vilsen i mig själv, i relationen och i allt, säger han.
Fredrik försökte upprätthålla en fasad men i början av januari 2019 gick det inte längre.
– Då gick jag till läkaren och fick diagnosen utmattningsdepression och det är som att gå in i väggen. Jag blev jättekonstig. Jag var sjukskriven från januari till mars.
Han hade svårt att förstå vad psykisk ohälsa innebar. Hur han förväntades bete sig, vad alla i omgivningen skulle tycka och hur han skulle förklara för sin omgivning vad han drabbats av.
Fredrik klarade inte längre av den dagliga pressen. Han kunde ändå ha bättre dagar då han orkade gå till gymmet, umgås med vänner och laga mat men då upplevde han att kraven från omgivningen ökade.
– När det kändes bra så var det som att det inte fick kännas bra, då var jag tvungen att prestera.
När Fredrik gick tillbaka till jobbet i mars 2019 tog det inte lång tid innan han blev sjukskriven igen, denna gången hela sommaren. Han ville jobba men orken fanns inte där.
– Den här tiden är så diffus för mig, jag minns inte allt. Jag ville börja jobba 100 procent direkt men det gick för fort.
I september, efter att han kommit hem från en resa till Kroatien, var han fortfarande sjukskriven och allt började nu bli ännu mörkare och inte längre greppbart.
– Då hängde mitt liv på en skör tråd för jag visste inte hur hjälpen skulle kunna komma. Jag ringde till tjejen och sa att jag inte orkade leva mer. Då var hon den som hjälpte mig upp till psyket där jag lades in i två veckor.
Fredrik hade vid denna tidpunkt inte sovit på tre dygn och fick inledningsvis sömntabletter. Läkarna ville också ge Fredrik antidepressiv medicin.
– Jag är emot mediciner. Det hjälper ju inte direkt, det tar ett tag att hitta rätt nivåer. Jag har väl för kort tålamod för att vänta på att det ska bli bra.
I november gjordes en utredning som visade att Fredrik hade diagnosen adhd.
– Det var skönt att få veta, en lättnad. Det kändes som att jag ständigt varit i en inre konflikt, att jag ständigt varit på flykt, säger Fredrik.
Fredrik blev erbjuden adhd-medicin som han nu tackade ja till. Han testade två olika preparat under två månader.
– Jag blev helt personlighetsförändrad. Det kändes som att ha kåda i hjärnan. Det var segt och jag var trött jämt. Jag fick inte bättre koll på mitt liv. Jag kände bara likgiltighet. Medicinen skulle ta bort de extrema svängningarna men så blev det inte, säger Fredrik.
Han blev under våren 2020 erbjuden kognitiv beteendeterapi vilket gav resultat.
– Jag fick gå hos psykoterapeuten Magnus Sjögren och han har varit den som fått mig att förstå innebörden i att må dåligt kontra hur det är att må bra, han knäckte koden. Magnus hjälpte mig att hitta mig själv, säger Fredrik och blickar ut genom fönstret där vi sitter på ett kafé i Västervik.
Magnus kunde sätta ord på det som Fredrik kände. Han ställde de rätta frågorna och blev nyckeln till Fredriks tillfrisknande.
– Jag kan fortfarande ringa till honom när jag behöver vägledning, när jag fastnar. Han har ett hjärta av guld och är nu en viktig person i mitt liv.
I dag känner sig Fredrik tillfreds med livet.
– Mycket har gjort att jag inte behöver ligga och grubbla över saker som jag gjorde innan. Jag har en bra relation till vänner och familj utan lögner, mår jag dåligt en dag så vågar jag säga det.
Fredrik tycker att mycket i dag handlar om prestige, att många människor har väldigt svårt att våga visa sig svaga. Han tycker det är viktigt att trycka på det faktum att man inte är en sämre människa för att man inte orkar prestera på topp. Fredrik önskar att fler skulle våga vara ärliga med sitt personliga mående. Har man har en dålig dag så säger man det helt enkelt.
Fredrik trivs i dag med att bo själv, att kunna fokusera på sig själv och att leva i nuet. Han har också bytt jobb.
– Det var nödvändigt att göra det. Trots att kollegorna var bra påminde det så mycket om saker förknippade med den psykiska ohälsan.
Fredrik känner att hans arbetsgivare är väldigt förstående och att det är bra att känna en trygghet i att ens arbetsgivare tycker det är okej att man en dag kan känna sig lite svagare.
Han tror att man skulle minska sjukskrivningarna i Sverige om människor vågade vara mer ärliga angående sitt mående gentemot arbetsgivaren.
– Genom att prata om min egen psykiska ohälsa vill jag spränga hål på myten om att män och kvinnor mitt i livet till synes har allt. Kanske har de inte alltid det de själva önskar, säger Fredrik Lindström.
Fredrik har under sin egen resa insett att psykisk ohälsa kan gömma sig var som helst och hos vem som helst. Att öppna upp för denna typ av samtal tror han kan vara lösningen på ett av de största samhällsproblemen i vår tid.
– Våga prata! Behöver det verkligen vara så viktigt för oss vad andra tycker om oss, att vår egen hälsa ställs på spel? Är det rimligt att värdera andra personers åsikter högre än vår egen känsla? Är det värt att spela så hårt med vår egen psykiska hälsa? Så pass hårt att ett människoliv inte är någonting värt i jämförelse med snacket på stan? undrar Fredrik.