Ensamheten som ung var tuff och satte sina spår hos Emelia.
Vi träffar henne ute i de gamla skolhuset i Lofta, där hon är i full gång med att hänga upp de senaste verken från hennes konstalster. Även om hon sedan unga år har haft en konstnärlig sida, och alltid drömt om att skapa, så har självförtroendet varit en hinder för skaparkarriären. Kanske därför har hon låtit den aktuella utställningen omfamna något som för henne varit livsavgörande: horoskopen.
– Som tonåring var jag mycket ensam, och kände inte riktigt att jag passade in, berättar Emelia.
Ja, livet på den filippinska landsbygden i början av 1980-talet var inte lätt för den som hade svårt att foga sig i leden. Emelia är uppväxt i en djungelby utanför staden Ragay, som ligger på den filippinska ön Luzon. Där var hon barn nummer tio i en syskonskara som kom att bli tolv. Hon beskriver sig själv som oönskad och först vid åtta års ålder kunde hon börja skolan – innan det fick hon arbeta som piga åt olika barnfamiljer.
Foto från Emilias dop. "Vi hade inte så många kameror då", säger hon. På bilden syns även hennes mor, gudmödrar samt bror och syster.
– Närmsta asfalterade väg var fyra timmars gång bort på den tiden. I dag är den två timmar bort.
Att växa upp i den traditionella, djupt katolska, landsbygden var utmanande för Emelia. Under tonåren led hon av ångesttankar, anorexi och självmordstankar.
– Jag var lite som den fula ankungen, säger hon och fortsätter:
– Då blev horoskop min enda tröst och fick mig känna att jag kanske hörde hemma någonstans iallafall.
Lantligt. Tät djungel i Filipinerna, lantligt och traditionellt.
Genom horoskopen fick Emelia upp ögonen för att andra personer kunde ha liknande problem som hon själv samtidigt som hon kunde få svar på olika frågor man ställer till sig själv som ung. Kanske var känslan av vara knuten till den avlägsen plats där man inte riktigt känner att man passa in fog nog för att ge sig ut i världen. Som 23-åring förde kärleken henne tvärs över världen: till Storbritannien, närmare bestämt till staden York i norra England.
Resan dit var utmanande och livet i Storbritannien var vitt skilt från det hon var van vid i Filippinerna. Riktigt hemma kände hon sig aldrig i England, men även om tiden där bitvis var tuff gav hon aldrig upp:
– Jag skulle klara mig. Jag ville inte komma tillbaka hem och ha misslyckats.
Att vara ny i ett land är aldrig lätt. Språket, vädret och traditioner var det mest utmanande med att flytta till England.
Världen var på sätt och vis större på 1990-talet. Den traditionella uppväxten hade fört med sig tankar om vikten att finnas till hands för familjen i alla lägen, även om hon inte alltid kände sig hemma i byn. Korrespondensen med dem där hemma blev däremot sporadisk:
– Det tog tre månader för att få svar på ett brev.
I sinom tid växte hennes familj i York sig större, totalt två söner och en dotter kom till världen. Men efter en skilsmässa blev hon en ensamstående mamma. Emelie utbildade sig till sjuksköterska 2008.
Emelia vid examenscermoni från York University 2008.
Efter drygt två decennium i England pekade ödeskompassen norrut och genom att en av hennes systrar bosatt sig i Nacka, utanför Stockholm, kom Emelie att upptäcka Sverige.
– Allemansrätten kändes så tilltalande. Den finns varken i Filippinerna eller i England.
Naturen är något som Emelie dras till och får inspiration ifrån. Att återigen byta land kunde ha blivit svårt, men hon upplevde acklimatiseringen till Sverige som betydligt enklare än till England. Kanske berodde det på att kontrasterna mellan England och Sverige är mindre än mellan Filippinerna och England, kanske handlade det om att Emelie vuxit till ett stadium där hon byggt upp sitt självförtroende.
Emelia älskar att fotografera ute i naturen, särskilt blommor.
I Sverige kom hon att träffa sin nuvarande make, Morgan Eklund, och paret bodde en längre tid i Stockholmsområdet. Här arbetade Emelie bland annat inom hemtjänsten som undersköterska och sjuksköterska innan hon kom att specialisera sig inom fotvård.
– Det är ett privilegium att få arbeta med människor och fötter.
Behovet av fotvård är stort, fötterna används i princip hela tiden, och i takt med att människor blir äldre blir det svårare för dem att se, känna och själv ta hand om sina fötter. Därav öppnade Emelie upp en fotvårdsklinik på Östermalm.
Emilia kom att specialisera sig inom fotvård. "Fötterna förbises lätt när man blir äldre – ändå är det viktigt att sköta sin fothygien väl eftersom det annars kan få konsekvenser för kroppen som helhet", säger hon.
Sedan två år tillbaka är kliniken i Stockholm emellertid stängd. Flyttlasset för paret gick till Västervik, där Emelie numera driver en fotvårdsklinik i stadens centrala delar.
I Västervik är det alltid nära till naturen, vilket bidrar till Emelies skapande. Sedan fyra år tillbaka har konstnärskapet växlat upp och Emelie har vågat tro mer på sin egen konst.
– Vi reste till Kap Verde och där och då bestämde hon sig för att börja satsa mer konsten, berättar maken Morgan.
Och lite så kan man summera Emelie: när hon bestämt sig för något ger hon hundratio procent för att fullföra det.
I sitt skapande finner Emelia lugn, hon beskriver det lite som meditation. Förutom måleri så skapar hon även genom att sy och fotografera.