Erika bor på Ogestad herrgård, som ligger i Odensvi.
Hon växte upp i Överum och började rida tidigt. När hon gick i femman startade en ridskola på hemmaplan. Den kom att få betydelse för henne på flera sätt.
Genom ridläraren Malin Haller fick hon nämligen tips om att det behövdes personal på gården Hyllela. Erika började jobba extra där. Det var så hon kom i kontakt med kossor, som med tiden skulle bli mycket viktiga djur för henne.
Men länge var hästarna en väldigt stor del av hennes liv. Hon red, både egna och andras. Drömmen var att bli ridlärare, och det blev hon också.
Men till slut blev det för mycket. Hon bestämde sig för att avveckla det intresset, i alla fall tillfälligt. Eftersom hon är en rastlös person, fick hon plötsligt en massa energi över, som hon behövde göra av med. Det var då hon började springa.
Nu är det ungefär tio år sedan hon började springa regelbundet. Sedan flera år tillbaka springer hon varje dag.
– Jag slog vad med en kollega om en "runstreak". Då springer man 1,6 kilometer varje dag. Vi slog vad om att vi skulle göra det en månad, och nu har vi hållit på i tre och ett halvt år, säger Erika.
Hon har inte fuskat en enda dag, inte ens när hon hade covid. Men det har hänt att hon har sprungit inomhus.
– Det är bara att välja tempo efter dagsform och så hade jag en väldigt lindrig variant av covid, säger hon.
Hon tror att den dagliga löpningen har bidragit till att hon har hållit sig frisk.
– Men lite knäppt är det ju, medger hon.
Nakenkatten Iggy vill gärna sitta i knät, när Erika tar en fika.
Så småningom har hon även gett sig på riktigt långa distanser. Två maraton och ett ultramaraton – längre än 42 kilometer – har det blivit hittills. Det sistnämnda var dessutom i fjällen.
– Jag har aldrig tyckt om att vara andfådd. Men sakta och länge kan jag springa, för jag är seg, säger hon.
Även om hon har ett mål tidsmässigt, ser hon det inte som ett misslyckande om hon inte klarar det. Hon vill att det ska kännas bra i kroppen.
– Jag är inte ute efter att kollapsa i mål, och få en bra tid. Det är roligt att få en bra tid, men det är inte det som är viktigt. Målet är målet.
Hon kallar löpningen för sin psykolog.
– När jag springer så frikopplar jag hjärnan och ventilerar allt som har hänt: jobbigt, roligt och tråkigt.
Erika på väg ner från herrgården till korna.
Att vandra är en annan sak som hon gillar. Hon har ett projekt ihop med sin mamma, Sissi Karlsson, där de ska vandra sammanlagt 80 mil i området södra Frankrike–norra Spanien.
Egentligen är det en pilgrimsvandring, men för Erika är det mer av andliga än religiösa skäl som hon gör det.
Hon uppskattar hur hjälpsamma alla är, som går där.
– Så fort man sätter sig någonstans, stannar alla och frågar om man är okej, och om man behöver mat eller vatten.
Erika Karlsson med några av de djur som hon gillar särskilt mycket: kossorna på Ogestad.
I januari började hon styrketräna också, för att hålla sig skadefri och kunna fortsätta jobba med det hon vill, nämligen kor.
Ett orosmoment är dock händerna. Hon har haft problem med dem sedan hon var barn, och det har inte blivit bra, trots operation. Hon har något som kallas karpaltunnelsyndrom. Det är en nerv som har kommit i kläm, vilket gör att hon tappar känseln i händerna och kan få svårt att hålla i saker.
Sedan i mars jobbar hon på Stadium i Västervik på halvtid, och resten av tiden i ladugården. Hon hoppas att hon ska kunna fortsätta jobba med korna, även om det bara är på deltid.
– Den ena dagen är aldrig den andra lik med kor. Man blir bra på att planera, och bra på att planera om. Precis som hästar är det individer. De är så tydliga, personliga och sköna.
Erika har länge haft problem med sina händer, men hoppas kunna fortsätta jobba deltid i ladugården.
Erika Karlsson bland kossorna på Ogestad.