I boken berättar Lena Petersson om sina erfarenheter och upplevelser efter att ha tagit sig an flera ensamkommande flyktingbarn, de flesta från Afghanistan.
– Jag tyckte jag hade så mycket material, dagböcker, tidningsartiklar och annat. Då är det roligt att samla ihop det, då blir det kvar på något sätt, säger Lena, när vi träffas hemma hos henne i huset i Gamleby.
Här har hon bott i några år nu och trivs bra.
– Men Gamleby är där jag bor, hemma är Rispetorp, säger hon och skrattar.
Där på gården utanför Hallingeberg har hon tillbringat den största delen av sitt liv. Och nu driver en av sönerna gården vidare.
– Det är den sjunde generationen. Det är roligt att den finns kvar i familjen, och då kan jag åka ut och hälsa på om jag vill.
Det var här hennes engagemang för flyktingar började, när de under kriget i forna Jugoslavien fick frågan om de kunde ta emot en kosovo-albansk flykting för att arbeta på gården. Det här har Lena berättat mer om i en av sina tidigare böcker.
När kommunen ett antal år senare sökte gode män till ensamkommande flyktingbarn tänkte Lena att hon med sin erfarenhet skulle kunna göra en insats.
Det började 2008 med en pojke från Somalia. För honom gick det bra, berättar Lena, men efter några svåra uppdrag tog hon en paus. Tills dess att den stora flyktingvågen kom 2015.
Hon har varit god man eller vårdnadshavare åt sammanlagt åtta pojkar, varav de sista sex hade sitt ursprung i Afghanistan. Men det är betydligt fler som har klivit över Lenas tröskel på Vitsippevägen genom åren.
– Jag brukar kalla det för afghanska servicecentret, skrattar Lena.
För det där med att inte engagera sig personligen, i annat än det som rör de specifika uppgifterna som god man, det har inte varit något för henne. När Lena Petersson engagerar sig gör hon det med hela hjärtat.
Lena Petersson har skrivit en ny bok, Ni kom ensamma –och jag slog följe, om sitt engagemang för ensamkommande flyktingbarn.
Hennes pojkar, som hon kallar dem, hör av sig till henne med frågor om allt mellan himmel och jord.
– Jag har fått väldigt mycket förtroende under de här åren. Många har haft svårt att hitta någon att prata med om sina problem och då har jag funnits där. Och finns där fortfarande.
För även om hennes formella uppdrag är över så är inte engagemanget det.
– I morse ringde en som har en kompis som riskerar att bli bostadslös och undrade om det fanns något att göra. Och i kväll kommer en annan på middag. Vi brukar äta middag tillsammans någon gång i veckan.
Lena Petersson har skrivit en ny bok, Ni kom ensamma – och jag slog följe.
Lena är glad och tacksam för de kontakterna, och för de pojkar som fått stanna och lyckats komma vidare i livet, med arbete och bostad.
Men engagemanget har också fört med sig mycket sorg. Sorg över de som inte fick stanna och oro för hur de klarar sig nu. Hon berättar om en pojke som efter utvisningen levde på gatan i Kabul. En som åkte till Tyskland och nu jobbar som trädgårdsarbetare, men lever ett ensamt liv. Flera som åkt till Paris och efter långa och hårda månader på gatan till slut fått plats på flyktingboenden.
– När man engagerar sig på det här sättet måste man vara beredd på att det kan bli långvarigt.
Därför har hon valt att inte ta emot några flyktingar från Ukraina.
– De säger att nej, de här ska åka hem igen. Men det sa de om de som kom från Jugoslavien också. Det var 30 år sedan och det är ganska få som återvänt.
– När man väl rotat sig och barnen börjat skolan så kan det vara svårt att bryta upp igen. Så Ukraina får klara sig utan mig.
Fast inte helt och hållet då, Lena är aktiv medlem i Röda Korsets Gamlebykrets och hjälper till på andra sätt.
Lena Petersson har skrivit en ny bok, Ni kom ensamma – och jag slog följe.
Själv har Lena fyra barn och elva barnbarn, men hon har inte märkt av att de upplevt att de kommit i kläm.
– Det skulle vara under Kosovo-tiden i så fall. Men jag tror att det i stället har sått frön av medvetenhet hos barnen.
När hon firades senast på Mors dag fick hon ett kort från en av sönerna som löd: "Vi ser upp till dig som vår största förebild".
– Det gjorde mig väldigt stolt och rörd.
Den nya boken kom också till av en annan anledning.
– Pojkarna har ju sett att jag skrivit andra böcker och började fråga när jag skulle skriva en bok om dem.
Lena Peterssons bok om de ensamkommande flyktingbarnen "Ni kom ensamma – och jag slog följe".
Så hon bestämde sig för att göra det. Det är också en av anledningarna till att hon försökt hålla språket enkelt och lätt att förstå, så att även de som inte är vana vid att läsa böcker på svenska ska kunna hänga med i texten.
Lena vill också visa det engagemang och den kämparglöd det finns hos den här gruppen människor.
– Jag har suttit med när de har pluggat svenska, och hjälpt flera när de studerat till undersköterskor. Och det är inga lätta kurser, det ska jag säga! Jag tycker de här ungdomarna, ja nu är ju många vuxna förstås, har fått ett oförtjänt dåligt rykte.