På den stora bilden är Siri fyra år med sin bästa kompis, ödlan Greta. Siri hade precis börjat fundera över döden då och föräldrarna förstod att hon var speciell.
Siri Jonsson är bara 18 år men när man träffar henne känns det som någon som levt väldigt länge och som har en utomordentlig förmåga att trollbinda med ord. Nu har hon skrivit det som kan komma att bli en bok många behöver.
Siri har talets gåva och en enorm förmåga att sätta ord på alla de känslor som febrilt härjar i hennes inre. Redan som liten märkte hennes föräldrar att hon var speciell. Hon pratade flytande när hon var ett år och ville sitta i sittvagn när hon var sju månader.
– Jag ville se världen, allt var så nytt och intressant, säger hon.
Vid läggning var barnböcker helt otänkbart, det var stora djurencyklopedin som gällde.
– Barnböcker var tråkigt, en funkade, Petter och hans fyra getter, har ingen aning om varför. Jag tyckte nog den var lite rolig men när vi hade läst sönder den och de köpte en ny i samma serie, så funkade det inte alls för det var ju inte samma bok.
Vi träffas hemma hos Siri, där hon bor med sin mamma, pappa och lillasyster Vera. De flyttade dit när Siri var sju år.
Siri visar mig glatt runt i huset. Bakom ena örat har hon tatuerat in 2007, det var året då hon fick en lillasyster. Hennes värld rasade samman, samtidigt som det var en omedelbar kärlek.
– Det var oändlig kärlek från första stund men hela den familjerelation vi byggt upp rasade ju när man var tvungen att bygga om på nytt och släppa in en ny person, hon var lite som en inkräktare. Jag älskar henne så mycket men hon förstörde lite för det hade ju bara varit jag, mamma och pappa så länge, säger hon.
Siri var fyra år, hade precis fått en lillasyster och det var mycket som hände i henne. Hon började prata mycket om döden.
– Jag konstaterade att gör jag så, då dör jag. Jag förstod att när man dör så är det färdigt, säger hon.
Siris mamma pratade med bvc och de kopplade in en psykolog.
– Det funkade inte, jag stängde mig direkt för det var ju inte som vanligt. Samtidigt som jag är en öppen person är jag väldigt reserverad.
Siri var sex år när hon fick diagnosen depression.
Siri Jonsson med häftet "17 Flata och bokstavsbarn" om att vara annorlunda. "Min saga är inte färdigskriven än och det är nog många dagar där jag kommer vilja ge upp. Men jag är starkare nu, och jag vet att jag kommer kämpa." skriver hon bland annat.
Du har nu skrivit "17 Flata och bokstavsbarn", vill du berätta?
– Vi skulle ha kursen entreprenörskap i skolan. Jag tänkte att jag skulle försöka hjälpa folk att förstå hur olika våra världar är om man sätter dem sida vid sida, säger Siri.
Hur upplever du att våra världar är olika?
– Om man tar en utan diagnoser som mår bra så flyter livet på ganska bra men för mig kan mitt liv slänga runt mig lite hur som helst.
Vad beror det på?
– Det är nog mycket att vi med diagnoser upplever så mycket mer, jag tror, om jag inte minns fel, att vi tar in 50 000 fler intryck än vad en person utan diagnoser gör.
Siri skriver i häftet om hur det är att alltid ha förstått att hon har varit annorlunda men att inte veta varför. Innan diagnoserna kände hon ofta frustration över att inte veta vad det var som gjorde att hon stod ut ur mängden.
– Med boken vill jag ge förståelse och insikt i hur det är att vara annorlunda, säger hon.
När Siri var cirka nio år startades en utredning och hon fick en psykolog på barn- och ungdomspsykiatrin som kom att betyda mycket för henne, någon hon kunde relatera till.
– Hon var skitcool, hade kort hår och coola kläder. De andra jag haft var tjejigare. Jag har alltid varit en pojkflicka och att se någon som såg ut som mig gjorde det lättare.
Siri hade nu hunnit fylla tio år och fick diagnosen adhd. Medicin sattes in och hon kände skillnad redan första dagen.
– Det kändes som att jag var ett med mig själv för första gången på väldigt länge. Jag kände mig inte lika arg på världen, innan var jag väldigt arg på för att den inte förstod mig, ingen förstod hur fångad jag var i mig själv, säger hon.
Några år senare, när Siri hunnit bli 14 år, gjordes en ny utredning.
– Jag kände att det var något mer som var fel.
Siri Jonsson har själv målat alla bilder i "17 Flata och bokstavsbarn".
Siri fick ytterligare en diagnos, Aspergers syndrom. Idag benämns diagnosen som “autismspektrumtillstånd”, tillsammans med en gradering av personens språkliga och intellektuella förmåga. Siri väljer ändå att kalla det för asperger eftersom det hette så när hon fick diagnosen.
– Jag blev väldigt lättad, samtidigt var det jobbigt för då visste jag att det var ännu en sak som skiljer mig från andra, ännu en sak jag behövde berätta.
Siri tycker det är svårt att få andra att förstå hur det är att leva med diagnoser.
– Jag kan förstå det, det är komplicerat med diagnoser, det är mycket som händer i kroppen som inte andra förstår.
Jag ber henne berätta lite om vad de olika diagnoserna gör med henne. Hon pratar om det distanserat och ledigt, med en självinsikt och klarhet som gör det så lätt att förstå, känna med henne, nästan som att få hälsa på där inne hos henne för en liten kort stund. Hon börjar berätta om sin asperger.
– Jag vet mycket om mycket. Jag har mina rutiner för annars fungerar inte mitt liv. Samtidigt som jag ser det som bra saker för min del, så förstör det en hel del. Jag har aldrig kunnat förställa mig utan är alltid hundra procent ärlig vilket inte alla uppskattar. När mina jämnåriga säger något som jag vet är fel så kan jag inte hålla mig, konflikter uppstår och jag blir den konstiga som ska ha rätt.
Vad skulle hända om du höll tillbaka i sådana lägen?
– Det kliar i hela kroppen och rivs på insidan på något konstigt sätt, det är svårt att förklara hur kroppen reagerar när den inte gör det som hjärnan behöver.
Förändringar har alltid varit jobbiga för Siri, hon vet inte hur hon ska agera. Beröring är en annan sak som varit svårt, det behöver vara på hennes villkor.
– Familj och nära går bra men ibland går det inte med dem heller.
I skolan kan det blir svårt, som när skoluppgifter på idrotten inte går hand i hand med de behov som kan kännas som rent livsnödvändiga för Siri. Då upplever hon att inte ens lärarna förstår och uppfyllda kriterier verkar väga tyngre än rent mänskliga behov.
– Om man ska ta i varann så kan jag inte göra det, ibland slipper jag om jag har tur men det finns ju kriterier man ska uppfylla.
Hur hade du önskat att skolan fungerade istället, när det kommer till att tillmötesgå elever med olika diagnoser?
– Jag hade önskat att skolan hade resurser och mer kunskap om diagnoserna. Det blir ju väldigt svårt om jag förklarar något om mina problem och de säger att de förstår men inte gör det. Jag säger då att de inte förstår men då blir det värre för då får jag skäll och ses som otrevlig.
Siri tycker generellt att det är svårt att hitta motivation till de olika ämnena i skolan.
När det kommer till adhd, är det den diagnosen hon helst varit utan men det finns också fördelar.
– Jag är mig själv med min adhd, jag kan inte förställa mig. Det är lite skönt att kunna veta det. När jag väl är bra på något så slutar jag inte förrän jag är bäst på det. När jag spelar innebandy funkar min adhd jättebra för då kan jag fokusera väldigt bra på bollen och det är därför jag är målvakt, säger hon.
Siri Jonsson har alltid känt sig annorlunda men inte förstått varför. Nu har hon skrivit "17 Flata och bokstavsbarn" i hopp om att hjälpa andra och få större förståelse, här med Kaninen Frasse.
Innan Siri fick sin adhd-medicin var hon ofta i slagsmål.
– Det var mycket ilska och frustration inom mig som tyvärr gick ut över andra.
När jag läser i Siris häfte tar hon mig med på en resa rätt in i hennes huvud och jag blir förundrad över hur ärligt hon skriver och med en nerv som gör att man inte kan låta bli att känna.
"...Jag heter Siri är 17 år, fyller i mars och är helt jävla galen. Anledningen till att jag skulle säga att jag är galen är mestadels för att jag kämpar i ett krig jag vet att jag inte kommer vinna. Du kanske undrar hur jag kan veta det men det är inte så komplicerat som det låter, sanningen är att jag kämpar mot mig själv."
Siris mamma Therese har också skrivit delar i boken. Om hur det är att vara mamma och stå bredvid, inte sällan frustrerad över att inte kunna hjälpa och om den ständiga oron över att förlora henne.
En dag hände det som ingen förälder någonsin vill uppleva. Siri hade haft det tufft en tid i skolan, hon gick då i nian och klasskompisarna mobbade henne. Det fanns dock två tjejer som alltid stöttat Siri men hon kände hur hon saknade ett syfte, hon ville fly verkligheten och så kampen om att passa in, att försöka le när det enda hon kände var totalt mörker.
Den 16 januari 2019 försökte Siri ta sitt liv.
"Jag valde att skära mina armar och ta all medicin som fanns för en vecka i min dosett. Ville bara inte mer! Men någonstans på vägen tror jag att jag ångrar mig. Jag ringer till pappa, jag är så trött", skriver hon i boken.
Siri hamnade på IVA och blev uppkopplad på maskiner. Mamma, pappa och lillasyster var där.
"Jag skämdes, jag ville nog inte dö men jag var så trött på allt", skriver hon.
När hon kom tillbaka till skolan möttes hon av något ingen borde behöva uppleva. De hade skrivit "vad synd att du inte dog" på hennes skåp.
Siris föräldrar har alltid hjälpt och stöttat henne.
– De har alltid funnits där för mig så det har varit skönt, säger Siri.
Siris mamma har lärt sig att hon behöver lägga saker som hänt bakom sig, då de för Siri redan "över och borta".
– Det är det absolut svåraste. Min oro för det som hänt finns ju alltid kvar, säger Therese.
Siri Jonsson med flickvännen Moa Gustavsson.
Det har kommit in kärlek i Siris liv.
– Jag är i ett förhållande nu som gör mig otroligt glad. Det är med en tjej som också har asperger. Hon förstår mig på ett annat sätt. Vi har väldigt lika behov. Hon har också depression så det blir mycket att bara ligga i sängen och mysa och titta på film och det är ju väldigt skönt, säger Siri och hennes ansikte spricker upp i ett stort och varmt leende.