Ragnar utanför sitt och hustrun Kerstins hus i Västervik. De flyttade dit för 14 år sedan eftersom de ville komma närmare barnbarnen.
Ragnar Asplund föddes 1944 i Lo by, Ångermanland. Han jobbade många år som distriktläkare i norra Jämtland. 2007 flyttade han till Västervik för att komma närmare barnbarnen som bor i Linköping och Kalmar.
Nu har han skrivit en bok där han ger glimtar ur byns historia och sin egen barndom. I boken skriver han att han levde i en tid då den muntliga berättelsen hade ett helt annat värde och närvaro än idag. Då livet gick långsammare, eftertänksammare.
Vad var det viktigaste i din uppväxt?
– När jag var barn gick jag i en småskola med 15 elever fördelade på två klasser och med en lärarinna. Det fanns inga hjälpmedel utom böcker, man kunde lyssna på skolradion några gånger per termin men i övrigt var det skriva och läsa som det handlade om. Man hade inte dagens pedagogiska hjälpmedel, som datorer och miniräknare, utan det var enklare när det gäller utrustning, säger Ragnar.
Han berättar även om den sköna naturen vid skolan långt ute på landsbygden.
– Skolan var omgiven av skog där vi sprang på rasterna. Idag är det inte ens självklart att barnen har en skolgård. Det var en barnvänligare miljö än jag tror att många barn har idag som bor i städer och det är hundratals barn i varje skola. Jag tror helt enkelt att man hade djupare relationer när man var så få i klassen, säger Asplund.
Ragnars farföräldrars hem i Lo. De fick tolv barn. Tio av dem levde till vuxen ålder. I boken kallas det Mjölnarbostället. Man kan föreställa sig hur trångt där kan ha varit.
Men allt var inte enkelt. I realskolan och gymnasiet var vägen lång och det tog honom totalt tre timmar varje dag att ta sig till och från skolan i buss och till fots.
– Idag bor man närmare så man har mindre transporttider morgon och kväll men jag kan inte så här efteråt säga att det var många nackdelar. Saker var enklare långt ut på landsbygden, förändringar kom tidigare till städerna.
Han berättar också om när man införde enhetsskolan som sedermera kom att kallas grundskolan. Man ville säkerställa att barnen på landsbygden skulle lära sig tillräckligt. Efter 40 år återsåg Ragnar sina gamla klasskamrater från småskolan på 50-talet.
– Då hade nästan hälften av oss skaffat sig en postgymnasial utbildning, folkhögskola eller på andra sätt tagit sig in på olika utbildningar. Så farligt var det tydligen inte att bo på landsbygden i en liten B-skola, säger han.
Ragnar tre år gammal på torpet i Lo. På den tiden blev inte barnen underhållna som idag berättar han. Ragnar tyckte om att bara sitta och dagdrömma och tiden fick gå.
Vad tror du barnen skulle behöva mer av idag?
– En sak som jag har haft mycket nytta och en hel del nöje av är att det inte var så vanligt att bli underhållen. Det var helt ok att ha det långsamt, att inte veta vad man skulle ta sig för utan bara sitta och titta ut genom fönstret och tiden fick gå. Dagdrömmerier tänker jag är bra att åtminstone kunna hantera och det tror jag barnen har svårare för idag. Det finns så mycket att knäppa på och underhålla sig av. Jag tror det är bra för själen att ha det riktigt långsamt, att ha absolut ingenting att göra, säger Ragnar.
Du skriver i boken om din bror som dog två veckor efter din födelse. Hur hanterades denna sorg i din familj, pratade ni mycket om förlusten av honom?
– Nej, jag tror inte det, alla visste ju om det men det var ju ganska vanligt att det dog barn på den tiden, barnadödligheten var ju helt förskräckande ganska länge. Det är klart att det var tungt att förlora ett barn men samtidigt var det så mycket annat man var tvungen att klara av.
Såg man "enklare" på döden?
– Det gjorde man nog, man visste ju att man inte kunde göra så mycket åt en del sjukdomar. När jag var barn så kunde man klara av en del fall av tuberkulos men under spanska sjukan 1918 var det många som dog i min lilla hemsocken. Under ett vanligt år dog där ungefär 20 personer. 1918 var det 35 dödsfall, varav 15 i spanska sjukan under loppet av två höstmånader. Alla dessa var i åldrarna 20 till 45 år gamla. Jag tror man räknade med dödens ofrånkomlighet mer då än nu, säger han.
Det är Ragnar Asplunds syster Ingrid Hägglund som målat omslagsbilden.
Finns det någon av alla de människor du berättar om i boken som betytt lite extra mycket för dig?
– Mina föräldrar. De har varit betydelsefulla som idégivare, föredömen och förebilder.
Din fru har också skrivit en bok, inspirerar ni varandra?
– Ja, hon har nog gjort en hel del för slutresultatet, vi har ju en gemensam minnesbank då vi berättat saker för varandra från vår barndom. När jag har skrivit så har min fru läst allting och haft synpunkter och korrekturläst. Min syster, Ingrid Hägglund, som målat omslagsbilden har också hjälpt till, säger Ragnar Asplund.