Maja har nu haft diabetes i fem år. Hon tänker inte på det så mycket längre men i perioder tycker hon att det är jobbigt.
När Maja fyllt tio år levde hon till en början som vilken tioåring som helst. Hon gick i fyran på Breviksskolan och lekte med kompisar. Efter ett tag började hennes föräldrar lägga märke till att allt inte stod rätt till.
– Jag var ofta väldigt trött, hade ont i kroppen, var mycket hemma från skolan, orkade inte hänga med i undervisningen, drack flera liter vatten om dagen, mer än jag brukade, kissade jättemycket, var blek och orkade ingenting, säger Maja.
Efter några månader hade problemen blivit så påtagliga att hennes mamma blev orolig och ringde vårdcentralen.
– Vi fick en tid på alla hjärtans dag 2018. Läkaren ställde frågor, kände på magen och kollade om allt var okej. Jag fick ta ett urinprov. Sedan satt vi och väntade en stund i väntrummet. Det kom in en annan läkare som vi pratade med och då berättade han att jag skulle åka till sjukhuset med en gång för att jag hade fått diabetes, säger Maja.
Läkaren ringde till barnavdelningen på sjukhuset och Maja fick en halvtimme på sig att tillsammans med mamma åka hem och packa en väska.
– Först inne hos läkaren fattade jag ingenting, jag blev väldigt skakig. När vi kom ut började mamma gråta och sedan började jag också gråta, säger Maja.
De åkte hem, packade och åkte till sjukhusets barnavdelning. Väl framme fick de sitta en kort stund i ett väntrum innan Karin, som kom att bli Majas diabetessjuksköterska, kom in i rummet.
– Vi fick då gå in i ett rum och de la en värmekudde på min arm för att jag skulle få dropp där. Jag blev inlagd på ett rum och det var många människor som kom in, pratade och tog prover.
Efter ett tag behövde Maja gå på toaletten och det var då som det svartnade.
– Jag höll på att ramla ihop och det svartnade för ögonen men min mamma kunde ta emot mig. Då hade jag fått för mycket dropp.
Maja låg på golvet utanför toaletten men blev snabbt hjälpt av läkare och sjuksköterskor. Hon fick stanna på barnavdelningen på sjukhuset i två och en halv vecka. Maja vägde bara 27 kilo när hon kom till sjukhuset.
– Jag behövde stanna där för att de skulle hitta rätt dos på insulinet. Mamma bodde där med mig mestadels men sedan kom pappa hem från Thailand och då var han också där. Jag hade någon där hos mig hela tiden, säger hon.
Maja fick sakta men säkert ta in det nya. Hon fick veta vad det innebär att ha diabetes och lära sig att ta sprutor.
Under två och ett halvt år fick Maja ta sprutor. Idag har hon en dosa inkopplad i benet och får insulin genom den. Hon sköter allt via något som liknar en mobiltelefon. Hon har alltid med sig en spruta för säkerhets skull samt hjälpmedel för att mäta sitt blodsocker.
Hur är det att leva med diabetes?
– Det är olika från dag till dag och vid olika tider på dygnet. Nu har jag haft det i fem år så jag har börjat hantera det ganska bra men det finns dagar då jag mår väldigt dåligt. För två veckor sedan var jag hemma varje morgon på grund av min diabetes och jag mådde jättedåligt. Så det finns dagar då jag bara vill ge upp och inte orkar leva med det, säger Maja.
Hon berättar att det var tuffare i början för då var hon tvungen att tänka på så mycket hela tiden kring maten och insulinet, något som blivit enklare med tiden.
Ibland behöver hon vara hemma från skolan på grund av sitt mående men då beror det ofta på att insulinet inte kommit in på rätt sätt.
– Det kan vara att dosan har läckt och om jag får för lite när jag äter mycket kolhydrater blir mitt blodsocker väldigt högt och då är det svårt att få ner det, säger hon.
En gång kom ambulansen hem till Maja. Hon hade ätit godis med kompisarna och råkade ta för mycket insulin så hennes blodsocker blev för lågt.
– Först spydde jag på golvet i köket och sedan blev det svart för ögonen och jag höll på att falla bakåt men mamma var med så hon hjälpte mig så att jag inte slog i golvet. Mamma tog honung på läpparna för att få upp blodsockret och min bonuspappa ringde 112, säger Maja.
Hur är det att alltid leva med en viss risk?
– Vad som helst kan hända när som helst, även om man sköter det regelbundet men jag tänker inte så mycket på att jag har diabetes längre. Nu har jag alltid med mig dosan och den ser ut som en mobil så folk märker ju inte att jag har det, jag måste inte ta sprutor hela tiden.
"Vad som helst kan hända när som helst även om man sköter sin diabetes regelbundet", säger Maja.
Är du noga med vad du äter?
– Jag äter ju samma saker som mina kompisar men jag äter på bestämda tider och i bestämda mängder. Om jag äter chips eller godis så måste jag väga det för annars vet jag inte hur mycket insulin jag ska ta. Man måste ha koll på så många saker och jag behöver ju ta insulin till allt jag äter. Så jag kan inte äta godis ur en godispåse som mina kompisar, säger Maja.
"Jag äter samma saker som mina kompisar men jag äter det på bestämda tider och i bestämda mängder", säger Maja.