Gunnar och Åsa Johnsson har Centrumgården att tacka för att de träffades, den där gången på skoldansen 1986.
Det var höst år 1986 och skoldans på Centrumgården i Västervik. Här skulle de två 14-åringarna Åsa och Gunnars liv förändras för alltid. Det var nämligen början på deras kärlekshistoria.
– Jag gick i nian på Norra högstadiet och jag skulle inte gå på det där discot egentligen. Jag hade fullt sjå med mina hästar. Det var en kompis som skulle sitta i insläppet som tjatade in mig till stan, säger Åsa.
Hon brukade inte vara så mycket ute i svängen. Det var inte heller Gunnar.
– Jag gick i åttan på Ludde och jag höll bara på med idrott. Men det var några kompisar som tyckte jag skulle följa med just den kvällen, säger han.
När insläppet var klart gav sig Åsa och hennes kompis in för att vara med på dansen. En annan tjej hade bett Åsa hälsa till Gunnar, så hon gjorde som hon var ombedd.
– Jag såg dig i kafeterian och sa: "Hej, är det du som är Gunnar?". Sen framförde jag min hälsning och så var det inte så mycket mer att säga.
– Det var den absolut första kontakten.
Åsa gick för att dansa med sina kompisar och Gunnar fortsatte att umgås med sina vänner.
– Sen ser jag dig stå i trappan högre upp och så kommer en tryckare och jag tänker "varför inte". Så jag går upp och frågar: "Ska vi dansa?".
– Jag ser hur han vänder sig om för att titta om det står någon bakom honom, men det är ingen där.
– "Med mig?" frågar jag då, säger Gunnar och skrattar.
Och det var så klart med Gunnar som Åsa ville dansa. Efter dansen går de åt var sitt håll, men så kommer en tryckare till.
Plötsligt närmar sig två killar från var sitt håll och bjuder upp Åsa precis samtidigt. Den ena är Gunnar. Den andra killen säger "dansa ni" och går sin väg.
– Sen gick vi ut från Centrumgården hand i hand.
Från den stunden var det Åsa och Gunnar.
Gunnar och Åsa vågade välja kärleken och det är de glada för, så här 37 år senare.
Men allt har inte varit en dans på rosor. Bara ett par år senare åkte båda iväg för att läsa på gymnasiet på var sitt håll. Gunnar till Leksand för att gå hockeygymnasium och Åsa till Uppsala för dansgymnasium.
– Det var verkligen ett test att flytta ifrån varandra i tre år, särskilt i den åldern. Men jag tror att långa avstånd gör liten kärlek mindre och stor kärlek större, säger Gunnar.
– Det som jag minns mest att jag kände från den där tiden var en enorm längtan efter att få vara tillsammans, säger Åsa.
De berättar att det inte var många av deras vänner som trodde att förhållandet skulle hålla, men efter gymnasietiden valde de båda varandra igen. Då flyttade de hem till Västervik och flyttade ihop.
– Vi förlovade oss direkt och var 21 när vi fick första barnet, säger Gunnar.
Åsa beskriver att det kändes rätt med Gunnar från första början.
– Det kändes enkelt. Vi behövde inte förställa oss för varandra och har alltid kunnat vara ärliga.
Så i stället för att göra som sina klasskamrater och söka sig vidare till danshögskola eller balettakademin valde Åsa att flytta hem.
– Jag valde kärleken och det är jag jätteglad för i dag. I stället för att växa isär har vi växt ihop, säger hon och tittar på Gunnar, som nickande håller med.
Gunnar och Åsa ser med vemod på det som är kvar av Centrumgården, men även om de tycker det är vemodigt är de positiva till att staden förändras och förnyas.
Det var alltså Centrumgården som förde dem samman, och säkert är det fler par som träffats här, även om Åsa och Gunnar troligtvis har rekordet, med 37 år tillsammans.
Är ni ledsna över att Centrumgården rivs?
– Funktionen den hade finns ju inte kvar längre och var sak har sin tid, säger Gunnar.
– Vi bevarar den i minnet, säger Åsa.