Det hela började med att boende på Erneborg hade önskemål om att få sjunga. 

– Det är ju bra för andningen och man blir glad av att få göra saker tillsammans, säger Birgitta Gunnarsson, medlem i PRO. 

Vid ett elpiano står en äldre man vid namn Göran Nilsson och spelar gamla melodier. Nästan alla kring bordet nynnar med och en liten gissningslek har satt igång. 

–  Är det ingen som kommer på vad det här är för melodi? frågar Göran.

– Jo, jag känner igen den men jag kommer inte ihåg vad den heter, svarar en av damerna. 

– Noas Noa var det, berättar Göran och börjar på en ny melodi. 

Nu nynnar alla med och det är en härlig stämning i rummet. 

– Det var Lördagsvalsen det, säger någon. 

Rummet fylls av ytterligare några äldre damer. "Egentligen satt jag och la pussel", säger en av dem. 

Kören består för dagen av nio damer och en man i åldrarna 80 till långt över 90 år. Fyra stycken kommer från PRO och resten från Erneborgs dagverksamhet och från boendet på Erneborg. 

– Vi ska börja med "Dansen går på Svinnsta skär", säger Birgitta Gunnarsson som driver sångstunden framåt. Någon körledare behövs inte.

Nu sjunger alla unisont och rösterna smälter samman med en unik samstämmighet och precision. Klangen är varm och det klingar livserfarenhet och ödmjukhet inför livet. Det hela är vackert och glatt och tonarterna är höga, alla verkar ha behållit sina sopranstämmor in i ålderdomen. Den enda mannen i kören sjunger av hjärtans fröjd. Man blir glad.

Flickan har blommor i håren, månen strör silver i snåren.
Aldrig förglömmer jag stunderna där uppå Svinnsta skär.

– Är det för smått, ser du texten? frågar en av damerna en annan.

– Ska vi ta Loppan nu?

–  Ja, den kan jag i alla fall melodin på.

Jag har fått en liten loppa i min säng, den har travat hela natten, ifrån ändan upp till nacken, jag har fått en liten loppa i min säng. 

–  Nu vart vi av med den loppan, den var seglivad, säger en i kören och fikat rullas in av Åsa Svensson, en av personalen på Erneborg. En doft av nybryggt kaffe och hembakad sockerkaka med vaniljfyllning fyller rummet. 

Sången varvas med fika, prat och skratt. Det är ingen tvekan om att sångerna väcker gamla minnen till liv.

– Jag minns när jag var med i FRU, jag var 15 år, då sjöng vi den där, säger en dam om en av sångerna. 

De skrattar och småpratar om ditten och datten mellan kaffeslurkarna. Jag passar på att fråga hur de tycker att det är att sjunga i kör.

– Det är jättekul, den här sammanhållningen som är, säger Roland Petterson.

–  Jag går hit tre gånger i veckan på dagverksamhet, jag bor så nära så jag går hit på fem minuter. Jag skulle inte vilja bli av med de här dagarna. Och så är det ju trevlig personal också, säger Gun Nilsson.

– Sången ger glädje. Det är inte tänkt att vi från PRO ska underhålla, vi ska sjunga tillsammans, säger Birgitta och tar en slurk till av kaffet. 

– Det är bra att de får vara med i ett sammanhang. Nu deltar de i något själva istället för att bara lyssna på andra, de får ta del av den där körkänslan. De är med i själva underhållningen. Tanken är inte att uppträda utan sjunga med varandra. Sen kanske man på sikt kan göra något roligt av det, säger Åsa Svensson.

Jag lämnar rummet med en varm känsla i kroppen. Tänk vad sång och musik kan göra för oss människor. Länge leve musiken!