Brevbäraren Christer Lyngell går i pension efter nästan 50 år i yrket. Han har alltid trivs med sitt jobb och gillar inte att sitta stilla.
– Fast man vet ju aldrig. Jag kanske hoppar in och hjälper till, säger den snart 65-årige Christer Lyngell, när vi träffar honom på jobbet den näst sista arbetsdagen innan pension.
Mycket har hänt sedan en 16-årig Christer klev in som vikarierande brevbärare i Gamleby 1976. Först på helger och lov för att så småningom få ett längre vikariat som lantbrevbärare. 1980 blev han fast anställd i Gamleby, fyra år senare förman. Totalt jobbade han som chef i 23 år och hade Gamlebykontoret som bas ända till dess att hela verksamheten flyttades till Västervik.
Genom åren har han varit med om stora förändringar inom postväsendet, där postkontor lagts ner, porton höjts och julkort slutat skickas. Men de största förändringarna har handlat om lantbrevbärarnas status, tycker han.
– Förr fungerade lantbrevbärarna som ett litet postkontor. Vi skötte in- och utbetalningarna åt folk som hade långt till närmaste kontor. Vi åkte runt med stora mängder kontanter i bilarna, och fick försöka gömma dem där det gick. Det kunde hända att folk som inte var hemma hängde ut hela sin pension i kontanter i en påse på dörren, säger han och förundras över den tillit som fanns.
Trots att han innehaft chefstjänster har Christer Lyngell aldrig övergivit grundyrket som brevbärare. Det är det som han trivs bäst med.
– Jag gillar inte att bara sitta vid en dator, förklarar han.
Långa rader med fack, alla märkta med namn och adress till varje enskilt hushåll. Som brevbärare lär man sig snabbt var folk bor. "Det är en yrkesskada", säger Christer Lyngell.
I den blå postbilen åker Christer Lyngell runt och delar ut post i de områden som han har fått ansvar för den specifika dagen.
En sak som han uppskattat med brevbäraryrket är att det har varit rätt så fritt. Inte minst när barnen var små var det värdefullt.
– Man hade ju ett beting på hur mycket man skulle hinna på en dag, och när man var klar kunde man gå hem. Visserligen började jag riktigt tidigt på morgnarna, men jag kunde å andra sidan gå hem vid tiotiden på förmiddagarna och vila med barnen och sen ha tid att leka med dem under dagen. Så de behövde inte vara så mycket hos dagmamman.
De fria arbetstiderna och den tid med barnen det gav honom, gjorde också att Christer aldrig behövde känna dåligt samvete när han gav sig iväg på egna aktiviteter på kvällarna. Vilket blev en del. Han var en duktig fotbollsforward i det som då hette Gamleby IF, och han spelade där i flera decennier, från mitten av 70-talet till slutet av 90-talet.
– Alldeles för länge, tyckte hustrun.
Just nu består idrottandet mest av promenader och gymmande.
– Men jag sitter i styrelsen för Gamleby tennisklubb och tänker att jag ska få mer tid till tennis nu också, säger han.
En liten maskot i form av en brevbärare övervakar sorteringsprocessen.
Det har hänt en del sedan Christer Lyngell började sin brevbärarbana på 1970-talet. Numera heter företaget Postnord och får konkurrens från många aktörer på marknaden.
Men tillbaka till jobbet som brevbärare. Nog måste det finnas dråpliga episoder att dela med sig av efter en snart 50-årig karriär.
Christer funderar lite, men kommer inte på så många specifika. Några dikeskörningar har det såklart blivit då vägarna i kommuen kan vara både krokiga, hala och dåligt underhållna. Men inga allvarliga incidenter.
– Det konstigaste var nog när jag var kanske 17 år och tog flakmoppen till tåget för att hämta posten som kom med tåg från Linköping. Först körde tåget för långt och när det stannade öppnade jag godsluckan för att hoppa upp och börja lasta ur post. Men plötsligt började tåget köra igen och jag fick kasta mig av i farten. Då blev jag väldigt orolig över hur det skulle gå med posten, säger han.
Det hela gick dock bra, både för den unge brevbäraren och för den post som skulle delas ut.
Även om de flesta brevbärare nuförtiden delar ut posten med hjälp av bil, får de sin dagliga motion, inte minst när de springer fram och tillbaka på sorteringsterminalen.
Skyltar med postnummer och fack med namn. På terminalen sorteras den post som ska delas ut till hushållen. Ett 20-tal personer jobbar flitigt under några morgontimmar.
I dag kommer all post med lastbil från Nässjö och sedan den grovsorterats efter postort är det de som för dagen ska dela ut den som får ta över och sköta finliret, så att säga. Ett 20-tal personer är igång i postsorteringsterminalen i Västervik när VT hälsar på, och en koncentrerad tystnad råder, som ibland avbryts av frågor om adresser eller adressater.
För visst stämmer ryktet, att brevbärarna har stenkoll på vilka folk är och var de bor.
– Vill du veta något, fråga brevbäraren! Fast vi har tystnadsplikt, förstås, skrattar Christer Lyngell när han med van hand fortsätter att sortera in dagens post, som ska till Edsbrukstrakten, i fack – ett för varje hushåll.
På väg ut på rundan. Vagnen med post är packad, en jacka och en ryggsäck får också följa med när Christer Lyngell ger sig iväg.
Posten flyttas från facken till de backar som ska ut till hushållen. Den här dagen är det många i Edsbrukstrakten som får sin jakttidning i brevlådan.
När sorteringen är klar lastas posten in, i turordning efter körschema, i en blå back och läggs på en rullvagn som ska rullas ut till bilen. På vagnen lastas även personliga tillhörigheter som brevbärarna kan tänkas vilja ha med sig på turen, som hörlurar eller termosar. På Christers vagn ligger en extra jacka och en ryggsäck med okänt innehåll.
Den här dagen är det som sagt trakterna kring Edsbruk som ska få besök av Christer och hans blå postbil. Men han är väl bekant med de flesta orter och samhällen i kommunen och på frågan var undertecknad bor, prickar han genast rätt på både gata och husnummer.
– Jag hade inte helt koll, men några av mina kollegor visste, när jag sa ditt namn.
Känner du dig redo att sluta jobba nu?
– Ja, jag har trivts bra men jag är redo att gå. Och jag kan ju alltid hoppa in och hjälpa till om det skulle behövas.
Vad är det första du ska göra på måndag när du inte behöver gå till jobbet?
– Jag går nog en promenad. Det brukar jag göra för att träna min höft. Den har tagit lite stryk av allt hoppande in och ur bilen.
Brev, räkningar och tidskrifter. Allt ska sorteras in i facken innnan posten packas ner i en back för att transporteras ut till hushållen. Christer Lyngell sorterar med van hand.
Annars ser Christer fram emot en tillvaro som innebär att han kan få ännu mer tid för familjen som består av hustru, två vuxna barn och fem barnbarn. Och kanske kunna besöka dottern Matilda, som bor i Stockholm, med ett annat fokus.
– Det ska bli trevligt att kunna hälsa på henne utan att veta att jag måste åka hem en viss tid, säger Christer.