Norrlandsbacken ligger norr om korsningen mellan Norrlandsvägen och Gränsövägen.
Idag är Britta Karlsson 95 år gammal, och bor i Gunnebo. Hon minns med förtjusning sitt möte med mannen som ingen visste namnet på, han som kallades för Düsseldorfaren.
– Jag var sju när det här hände. Jag hade precis slutat skolan för dagen, och gick ensammen hem mot Norrlandet. Jag kom vid Norrlandskullen, där det då fanns en kiosk. Vid kiosken stod en farbror och pysslade. Mina föräldrar hade sagt till mig att jag inte skulle prata med främmande farbröder, de kunde vara sådana där "fula gubbar".
Lilla Britta trodde att mannen var just en sådan, och fick som hon själv säger "fart i benen" och skyndade sig hem.
Men så kom det sig att Britta hade tjänat sig lite egna pengar. Hon hade handlat åt en dam, och för detta belönades hon med 10 öre. Den 10-öringen tänkte hon spendera på godsaker i kiosken vid Norrlandskullen. Hon gick tillbaka, och den märklige farbrorn stod kvar där hon såg honom senast. Men nu var någonting annorlunda. Han hade satt igång musik.
– Gud vad det skrällde i högtalaren. Han hade byggt apparaten själv, och nu spelade han skivor på den. Han spelade bara marscher, minns Britta.
– Jag tyckte att det lät så vackert. Jag stod där så andäktigt och hörde på och kramade om min 10-öring. Mannen ville ju ha pengar, han var fattig. Det kom dit folk, unga som gamla. Han tog paus och blev bjuden på kaffe och bröd, och jag stod och väntade tills han kom tillbaka. Så började tanterna samla ihop pengar till farbrorn. Jag stod och tänkte "ska jag?". 10 öre var ju mycket på den tiden.
Men tillslut bestämde sig Britta för att skänka det lilla hon hade, sin välförtjänta 10-öring.
– Jag kände det som att jag hade gjort en välgärning. Jag var så glad, jag minns att jag sjöng på vägen hem.
Britta Karlsson minns Düsseldorfaren med värme.
Men vem var mannen som spelade gamla marscher på sin hemmasnickrade skivspelare vid Norrlandet? Mager, och med en hatt på huvudet, hade han kommit till stan på sin trehjuliga cykel.
– Jag var lite påflugen som barn, jag ville veta så mycket. Farbrorn var fåordig, men jag pratade desto mer. Han var snäll och svarade på mina frågor. Jag frågade "vad heter farbror?", och jag förstod inte riktigt vad han sa. Men tillsist sa han att han bodde i Kristdala (i Oskarshamns kommun, reds. anm.). Han berättade att han hade cyklat till Västervik i etapper, från Kristdala. Ibland tog han tåget, men det var krångligt med cykeln, berättar Britta.
– Han hade lite kastruller och annat på sin kärra. Han åkte väl omkring i byarna och spelade, fick ihop lite pengar och åkte sedan hem till Kristdala igen.
Britta Karlsson säger att dagens ungdom har mycket mer att roa sig med än vad man hade när hon själv var ung. Mötet med Düsseldorfaren var spektakulärt för sjuåriga Britta.
Mannen kallades alltså för Düsseldorfaren.
– De sa aldrig hans riktiga namn. Jag vet inte om han var från Tyskland, men han hade ett lite blandat språk.
Düsseldorfaren övernattade på Norrlandskullen i ett tält, och dagen därpå hade han åkt vidare.
– Jag såg honom bara den gången. Men det var en upplevelse, kan man säga. Vi var 11 syskon i min familj, och det var fattigt på den tiden. Man hankade sig fram, så var det för alla mer eller mindre, berättar Britta.
När hon kom hem berättade hon för sina föräldrar om Düsseldorfaren.
– De sa åt mig att jag inte fick prata med främmande. Men det gick ju vägen, säger Britta.
– På den tiden var det mycket för en annan. Jag har alltid varit glad i sång och musik, och jag tyckte att det var så vackert när han spelade de där marscherna.