Den senaste boken om Klara, "Klaras kalasbra", släpptes i september och handlar om flickan som snart ska ha ett alldeles eget barnkalas. Den handlar om flickan som, likt många andra barn, vill bestämma själv. Klara vill framför allt vara med och bestämma över sitt sjuårskalas. Precis som författaren Eva, växer Klara upp i ett familjehem.
– Jag tyckte det var viktigt att barnen skulle få boken om Klara för det fanns ingen litteratur om det här med familjehemsbarn där författaren hade egen erfarenhet, säger Eva.
Vi pratar länge och efter en stund låter hon mig försiktigt och omsorgsfullt, följa med på delar av hennes egen resa genom livet.
Eva Edbergs mamma kom från Prag och flyttade till Sverige 1968. Hon brottades med psykisk ohälsa och blev i Sverige inskriven på psykiatrin. Evas pappa hade missbruksproblem.
– De träffades som unga vuxna i Västervik och blev djupt förälskade. Jag är min mammas första barn, men inte min pappas. Farmor bodde också i familjehem. Det finns ofta en sårbarhet i generationer, säger Eva.
När Eva var fyra år skulle hennes mamma föda Evas lillebror. Föräldrarna var inte längre tillsammans, hennes pappa satt i fängelse.
– Då blev jag själv en tid med mammas nya man. Det var mycket fester hemma. Mamma var på BB och behövde mycket stöd just då, säger hon.
Eftersom Evas mamma var inskriven på psykiatrin hade socialen kontinuerlig kontakt med Evas familj. Vid ett tillfälle var tanken att Eva skulle sova hos en kontaktperson på socialen men hon blev kvar betydligt längre än så.
– "Eva kan sova hos mig en natt", sa kvinnan från socialen och min mamma och hon hade bra kontakt. Sedan stannade jag där. Det behövdes ju så mycket mer och då blev det så att jag helt naturligt bodde där och hon blev min familjehemsmamma, säger Eva.
Under uppväxten kom Eva att ha viss kontakt med sin pappa och mycket lite kontakt med sin mamma.
– Jag träffade min pappa sporadiskt på stan när jag var liten, det var så fantastiskt. Han öppnade alltid famnen för mig, han struntade i allt annat runt omkring. Han gav mig bara en kram och i den var jag så hemma, relationer är unika. Han öppnade upp famnen och vi ville träffas, säger Eva.
Eva har skrivit fyra barnböcker om Klara som är familjehemsplacerad. När Eva skriver utgår hon från den erfarenhet och de upplevelser hon själv har, men hon är inte Klara i boken.
Böckerna börjar alltid på samma sätt, "Klara sex år, sju år och så vidare, vill bestämma själv men det är inte enkelt eftersom andra också bestämmer".
– Böckerna öppnar upp för samtal som är lätta för de vuxna och barnen att använda. Vad kan man göra för barnen? Det är så jag tänker när jag skriver mina böcker.
Böckerna handlar om Klara och hennes situation men är egentligen till för alla barn.
– Den blir som en brygga mellan två världar. Det är inte bara en bok för familjehemsplacerade utan handlar också om Klaras kompisar och då kan ju även andra barn känna igen sig, säger Eva.
I den senaste boken har Klara hunnit bli sju år, snart. Eller 77, som hon bestämmer sig för.
– Klara har inte träffat sin biologiska lillasyster på länge och hon har hört att den som fyller år får bestämma. Då bjuder hon sin lillasyster Lena på kalaset men det är ju inte alltid så lätt med umgänge när man är familjehemsplacerad och var får man tag på henne? Klara har då bott ett år i familjehemmet, förklarar Eva.
Det finns många likheter mellan Klaras och Evas situation. Eva fick inte växa upp med sin lillebror.
– Jag undrade vem han var, vad han gjorde och var hans fanns men jag kunde inte sätta ord på det. När inte de vuxna väcker de frågorna blir det inte heller naturligt att fråga. Det är ett annat tänk idag, även skilsmässobarn delade man ofta på då men idag är det annorlunda, säger Eva.
Eva berättar att det var en helt annan familjehemsvård på den tiden.
– Idag vill man jobba mer med umgänget, hur man ska träffas och att det finns utrymme att fråga barnen och förbereda barnen innan ett umgänge. Jag vet vid ett tillfälle att jag skulle åka och hälsa på min biologiska mamma, jag ville bara visa min docka och sedan åka tillbaka till mitt nya hem.
Eva visste inte om att det var tal om att hon en dag skulle flytta tillbaka till sin biologiska mamma.
Hon flyttade däremot aldrig tillbaka till sin mamma. Hon vet inte hur det kom sig men hon vet att hon alltid ville bo kvar i sitt familjehem.
– Där var jag trygg och mådde bra, säger Eva.
Genom sina böcker har Eva Edberg haft föreläsningar för kommuner runt om i landet, på utbildningsdagar för familjehem, Socionomdagarna, Skolforum och på Anhörigriksdagen.
– Då har det kommit fram barn som sagt: "När Klaraböckerna finns då är ju jag också normal." Barnen kan relatera till Klara och se att deras situation finns och att de inte är ensamma om det, så som jag kunde uppleva det, säger Eva.
Närmast i oktober är hon på "skolfam" i Norrköping som riktar sig till de som i sitt yrke möter barn som är placerade för bättre skolgång.
– Att stärka läsandet för att placerade barn ska få bättre skolresultat, har visat sig på sikt stärka den psykiska hälsan.
Det tog inte lång tid innan Eva började kalla sin familjehemsmamma för mamma och idag ser hon det som att hon har två mammor och med sin biologiska mamma hörs hon ofta.
– Vi har en jättefin kontakt idag och vi skriver mycket brev. Hon ritar mycket, vi bildkommunicerar. Familjehemsmamman har blivit som barnens mormor men det har även den biologiska mamman blivit med tiden.
Det Eva vill med sina böcker är att släcka den tystnadskultur som varit och är en stor del av vårt samhälle.
– Det man pratar om blir naturligt och inkluderande, som exempelvis döden. När min pappa dog uppmärksammade vi det hemma men inte i skolan, som man gör mer idag.
Eva tror att man överlag behöver prata mer öppet om psykisk ohälsa och att hon själv hade behövt en bok om Klara när hon var liten.
– Hade boken funnits då, hade det varit enklare. Det som skadas blir ju tilliten och tryggheten. Som barn är man väldigt formbar men det är viktigt att jobba med tilliten. Familjehemsbarn bor i en ovisshet, man vet inte hur länge man får stanna kvar.
Det viktiga med böckerna om Klara tycker Eva är att skapa möjligheter framåt.
– Alla kan ju bidra med något bra på sitt sätt, säger Eva.