Förr bjöds det på boxning i salongen.
– Jag skulle ju bli flygvärdinna men var för kort. Efter det funderade jag på att bli inredningsarkitekt...
Det går inte förneka att frisöryrket ligger i släkten. Ragna Westlings morfar var nämligen Hugo Johansson, som den 8 juni 1918 startat H.Johanssons damfrisering i Västervik. Hans bror Sture Johansson stod för herrklippningarna.
Ragna pekar mot ett hörn bakom en stol för hårtvätt.
– Där borta boxades de på kvällarna ibland, säger hon och skrattar. Hon visar en gammal bild från den tiden.
Tillbaka till Ragna igen. Hon fick i alla fall jobba ett halvår på salongen, på försök.
– Det var så jävla tråkigt, rent ut sagt. Jag fick tvätta hår och sopa upp hår i ett halvår. Jag kommer ihåg att jag stod på övervåningen och sköljde hår och bara tittade ut genom fönstret och drömde mig bort.
Men så hände något. Hon fick en sax och en kam i händerna och fick prova på att klippa. Så vaknade något till liv: ett intresse.
– Jo men det var först då jag fattade att det kunde vara kul. Så jag bestämde mig för att söka skola.
Så blev det, fyra år i Växjö på yrkesskola gick fort. På fredagarna satte sig Ragna i bilen med en kamrat som jobbade på Joeng i Västervik. De körde "järnet" till Västervik för att jobba hela helgen.
– Då var jag så biten av det, jag tycket det var så kul, så det var inga problem.
Minnena är många och fotografier påminner ännu mer om tiden som gått.
Salongen huserade i två våningar i huset på Rådhusgatan där den ligger än i dag. På morfars tid fanns bland annat finrum för brudklänningar och bröllopsfix på övervåningen. Ganska exklusivt visar gamla bilder.
Efter morfar Hugo tog Ragnas mor Maj-Britt Westling över. Hon och hennes bror drev salongen och provade lite av varje. De hade boutique med lite "raffiga" underkläder på nedervåningen ett tag, utöver själva hårsalongen, som då hette Hugo Hårsalong.
Sedan blev det barnkläder och ett solarium, nog det första i Västervik gissar vi. Åtta anställda var man, det var full fart.
– På den tiden köpte vi in mest danska, svenska och finska barnkläder. Då åkte man till Danmark på en stor inköpsmässa. När man kom från en liten stad ville inte märkena sälja till fler än en butiker i samma stad så man var tvungen att vara först.
– Jag kommer ihåg att jag sprang som en idiot mellan försäljarna och bokade tider, för att vi skulle vara först.
Ragna skrattar vid minnet, ett skratt som hela tiden återkommer under intervjun.
Ragna är trea från vänster. Bilden är från 1970-talet. De andra på bilden är: Lillian Karlsson, Monika Karlsson, Asta Johansson (moster) Lotta Nilsson och Christin Karlsson.
Färdigutbildad och anställd var det dags att ta över. 1990 blev det klart och några år senare bytte man namn från Hugo Salong och Klippotek som man hunnit byta till, till nuvarande Hugo Hårteam. Ragna var chef för första gången.
Eller var hon verkligen det?
– Du, det har jag aldrig varit någon, det klarar inte jag. Jag frågade alla andra hur de tyckte vi skulle göra istället, det ligger inte för mig att sätta ner foten på det sättet. Det var nog lite därför vi hade så roligt!
I början hade hon tre anställda, senare blev det en, Camilla Didriksson. När hon kommer på tal så tystnar skratten tillfälligt.
– Det var tänkt att hon skulle ta över efter mig, så hade vi sagt. Men hon blev sjuk och gick bort för ett år sedan. Vi jobbade ihop i över 20 år. När vi inte träffades på salongen så ringde vi varandra eller skickade meddelanden. Det är tomt efter henne.
Här är gänget ute på krogen.
Sjukdom ja. Nu för tiden är det inte mycket klippning alls, de senaste två åren, under pandemin, har Ragna istället inriktat sig på peruker för dem som genomgår cellgiftsbehandling och tappar håret.
– Men det ska du veta att det är inte bara sorg att jobba med det! Du ska se hur glada de blir när de får håret tillbaka, det är mer glädje än sorg och jag älskar det. Att få hjälpa till, det är fint på alla sätt. Många är ju också på bättringsvägen.
I salongens fönster hänger en Till salu-skylt. Vid intervjutillfället har inte Ragna hittat någon köpare, hon vill helst se en frisör i lokalerna, så traditionen kan hållas vid liv. Men snart är det dags ändå, oavsett vem eller vilka som vill ta över.
Det börjar bli dags att runda av. "Jag är över 70, det kan vara dags".
Hon är över 70 år nu, men alltså ännu inte pensionär.
– Fast det är väl dags, tycker du inte? När jag är det ska jag vara mer med barnbarnen och familjen tänker jag. Och kanske hinna med trädgården mer, det älskar jag.
Vi säger hej då.
Lite senare ringer telefonen.
– En sak till. Jag måste få säga tack för förtroendet och för glädjen jag har fått från alla mina kunder under de här åren. Det har varit fantastiskt!
Prislistan är från morfars tid. Sprit efter rakningen någon?
Ragna Westling har inte långt till skratt. Men de senaste två åren har varit tuffa i och med pandemin. "Jag kunde inte träffa kunder som vanligt, det var jobbigt".