Lars Ljungquist har målat vid sidan om sitt jobb som lärare i hela sitt liv. Nu ställer han ut gammalt och nytt på Västerviks konstförening.
Utställningen inleds på lördag, men det är tveksamt om konstnären själv kommer att kunna delta på vernissagen.
– Jag har blivit lite handikappad och har svårt att gå, säger han när han välkomnar in i lägenheten på Hallströmsgatan.
Handikappet till trots lotsar han oss gärna genom lägenhetens rum, där samtliga väggar är täckta med i huvudsak hans egen konst från förr och nu. Det som inte får plats på väggarna står på golvet.
– Jag har för många tavlor hemma så det är kanske på tiden att jag försöker sälja av lite. Jag kan inte bara samla på mig, säger han och skrattar.
På Lars Ljungquists väggar hänger konsten tätt. På de flesta tavlor förekommer människor som befinner sig i rörelse.
Konsten i lägenheten kan ses som en odyssé över Lars Ljungquists konstnärsskap. Från de tidiga porträttmålningarna han gjorde under tonåren, till de betydligt mer levande och rörliga motiv han oftast målat senare.
– Jag har målat så länge så jag har fått nya idéer och tankar och en ny uppfattning om konst under årens lopp, säger han om sin utveckling.
Hans grej är människor. Och rörelse.
– Jag målar nästan bara människor, och alla gör någonting i tavlorna för att få bilden levande, säger han och visar detaljer på dansande, cyklande, spelande och arbetande människor, älskande par och hans egen morfar som tillverkar sälgpipor till en mycket ung Lars.
Det senaste verket färdigställdes för bara några veckor sedan och är en slags kärlekshyllning.
Konsten har löpt som en röd tråd genom hans liv och sprang sig ur ett tidigt fotointresse. Lars tyckte dock att det var svårt att få fram den känsla han ville förmedla i de platta och stumma fotografierna, och började därför måla i stället. Genom att leka med färger, rörelser och strukturer kunde han få motivet betydligt mer levande.
Uppvuxen i Hallstahammar i Västmanland var det läroverket i Västerås som blev första utställningsarenan. Där ställde han ut sin konst i aulan, bara 15 år gammal.
– Men jag blev aldrig den konstnär som jag hade tänkt att bli. Jag blev först fotograf och utbildade mig i New York. Därefter jobbade jag som bildjournalist, bland annat för tidningen Se.
Som fotograf tyckte inte Lars Ljungquist att han riktigt fick det liv i bilderna som han eftersträvade. Men han har fortsatt att ha fotograferandet som en hobby i alla år.
Men familjelivet tog stryk av de oregelbundna arbetstiderna, så Lars flyttade till Uppsala och skolade om sig till lärare i svenska och historia. Efter tjänster på både grundskola och gymnasium i Linköping och Västerås landade han slutligen i Västervik 1968. Här började han undervisa på Ludvigsborgsskolan. En tjänst han blev trogen fram till pensionen.
Måleriet fortsatte han med vid sidan av, och även fotograferandet. Fotomotiven var inte sällan hans elever på skolan.
Hustrun Fely har blivit porträtterad av sin make vid flera tillfällen genom åren.
Under en resa till Bangkok i Thailand för ungefär 30 år sedan träffade han sin nuvarande hustru Fely. Hon kommer ursprungligen från Filippinerna så familjen har många gånger besökt landet och har till och med byggt sig ett eget hus i en förort till Manila. Där tillbringar de tid när de kan, och träffar familj och vänner där. När det inte är pandemi, vill säga.
Många av Lars Ljungquists tavlor porträtterar också vardagsliv och människor i Filippinerna. Som flickan som sitter och rensar kokosnötter. Han har också porträtterat sin fru vid ett flertal tillfällen, både i porträttform och under aktivitet, som vid en alpvandring med vänner.
Vardagsliv och fantasi, Sverige och Filippinerna. Motiven är varierande i Lars Ljungquists konst.
För att ytterligare tillföra en dimension till tavlorna tillverkar Lars sina egna ramar av dörrfoder köpta på träindustrier. Dem målar han och dekorerar så att de anpassas till motivet på tavlan.
– Men när jag inte orkar köper jag en billig tavla på loppis, skär ut den och använder ramen till mina egna tavlor, säger han.
Musik är en viktig ingrediens i Lars Ljungquists liv och den utställning han höll i Västervik 1999 hade Östen Warnerbring-tema. Flera av tavlorna är tolkningar av visdiktarens verk.
Tavlan är en tolkning av Olle Adolphsons låt Sign. "Karlsson Evig vår" och skildrar en oförglömlig kväll i Västervik Folkets park.
På hedersplats i vardagsrummet hänger en målning inspirerad av en annan tonsättare, Olle Adolpson. Lars berättar att den bygger på låten Sign. "Karlsson – Evig vår", som utspelar sig en ljummen kväll i Västervik Folkets park.
– Texten är underbar och det blir ju en lokal anknytning också, säger Lars och visar tavlan med det dansande paret – mannen som skrivit kontaktannonsen samt den flicka han dansade med, iförd en lång, röd kjol.
Även om de större utställningarna har lyst med sin frånvaro de senaste 20 åren har Lars varit långt ifrån overksam.
– Jag har varit med på sommarutställningar här i Västervik, samt hemutställningar hos andra konstnärer. Jag har också ställt ut lite på andra orter, som Växjö, Alvesta och Västerås.
På det senast skapade verket, en kärlekshyllning, har färgen knappt torkat där den hänger tätt intill ett äldre verk, föreställande honom själv och en flicka han tyckte om för länge sedan.
Det går allt längre mellan målarsessionerna, men visst händer det fortfarande att han plockar fram sina akrylfärger och dukar. På det senast skapade verket, en kärlekshyllning, har färgen knappt torkat där den hänger tätt intill ett äldre verk, föreställande honom själv och en flicka han tyckte om för länge sedan.