– Jag klagar inte på mitt liv. Men jag har gått igenom så mycket så det är konstigt att jag är på fötter, säger Britta Lindqvist när vi träffar henne i hennes servicelägenhet någon vecka innan bemärkelsedagen.
Redan som elvaåring kunde nämligen livet ha tagit slut för Britta, som då drabbades av en brusten blindtarm med allvarlig bukinflammation som följd. Men hon repade sig från det, liksom från andra tillbud genom åren – som brutna armar och ben, en hjärtinfarkt och en höftledsoperation.
Ända tills hon var 98 år bodde hon ensam i en tvårummare i Ankarsrum. Men efter ytterligare ett fall och en bruten arm, fungerade det inte längre.
– Jag hade ställt mig på kö för en lägenhet här redan innan. Man kan ju inte kräva att barnen jämt ska vara färdiga att hjälpa till, säger hon.
Annars verkar Britta Lindqvist klara sig ganska bra på egen hand. Hon rör sig relativt obehindrat med hjälp av en rollator, hör bra och hänger med i samhället.
Hur blir man så gammal som hundra år?– Jag har aldrig tänkt på att åren gått, kanske för att jag rest och gjort sådant jag varit intresserad av. Visst har jag haft ont ibland, men jag har aldrig tänkt att jag inte kan göra det och det. Jag har alltid försökt, och aldrig släpat efter. Jag tyckte att jag mådde bäst av det. Det har gått bra hittills och det går bra än.
Britta växte upp i Gunnebo där fadern jobbade på bruket, som handsmed. Hon var yngst av tio syskon och familjen bodde i en stor tvårummare i Gunnebo.
Efter avslutad folkskola bodde hon hemma och hjälpte bland annat till hos en familj i Gunnebo.
– De hade inga egna barn så jag blev som en dotter i huset, säger hon.
19 år gammal började Britta jobba på S:ta Gertruds sjukhus i Västervik. Där stannade hon till dess att hon gifte sig med maken Tage 1938. Då flyttade hon till Ankarsrum och sedan dess har hon bott där. I Ankarsrum fortsatte hon jobba inom vården och under tio års tid var hon hemsamarit.
Paret Lindqvist fick två pojkar och samtalen kring middagsbordet kretsade mycket kring idrott.
– Jag har inte idrottat själv, men jag har ett visst idrottsintresse. Både min man och mina söner spelade bandy och sönerna även fotboll.
Britta har alltid varit en samhällsengagerad medborgare. Hon engagerade sig tidigt politiskt. Först i SSU i Gunnebo, sedan i socialdemokratiska kvinnoklubben i Ankarsrum. Där var hon också ordförande. Hon har även suttit med i styrelsen för Ankarsrums arbetarekommun.
Fortfarande hänger hon med i samhällsutvecklingen och hon ser det som viktigt att vara uppdaterad på de senaste nyheterna. Med tydliga minnen från ett världskrig tycker Britta att det är obehagligt när hon hör om alla oroligheter i världen.
– Jag tycker det är gräsligt när man hör att de skjuter ihjäl så många människor och då minns jag hur det var förr, när det var krig.
Hon tycker att hon själv växte upp i en bra tid.
– Det är klart att saker har blivit bättre sedan dess. Men det var bra på den tiden också. Det var inte så mycket elände som det är nu och droger hade man knappt hört talas om.
En annan sak hon saknar från förr är den gemenskap som fanns, i föreningar och i samband med klubbar och Folkets hus-danser.
– Vi hade mycket gemenskap och samlades för att göra saker. Det verkar inte vara så mycket sådant nu, inga ungdomsdanser eller liknande. Och Folkets hus håller väl på att gå bort snart.
Efter pensionen engagerade sig Britta i PRO där hon bland annat jobbade som reseledare.
– Vi reste överallt. Till Norge, Österrike, ryska gränsen, Gardasjön, Venedig. De bästa resorna var faktiskt Österrike och Norge, för det är så kuperat och vackert så det kan man njuta av.
Ett annat härligt reseminne var när hennes grupp for till Gardasjön i norra Italien och hakade på ett annat gäng på en tripp till Venedig.
– Vi åkte båt på kanalen och hade en underbar man i båten som rodde oss och sjöng.
Även utanför PRO har Britta sett världen. Hon blev änka redan 1969, bara 52 år gammal. En väninna, som även hon blivit ensam, föreslog att de båda skulle ut och resa. I 17 år var de varandras resesällskap och de gjorde både bad- och äventyrsresor.
– Första resan gick till Paris. Men jag har rest med min systerdotter också. Jag har varit i Amerika och Kanada och jag hade en bror i Amerika. Så jag har rest lite världen runt.