I verkstan. Var sak på sin plats.
Den största inspirationskällan är naturen, förklarar hon. Men också mat, det vill säga det som ska serveras på de fat, assietter och skålar som hon tillverkar.
För det är hennes fokus när hon skapar sina serier med stengods, att de ska bestå av vackra men också användbara och hållbara bruksföremål som kan nyttjas om och om igen.
– Detta att skapa upplevelser för människor kring det dukade bordet har blivit min passion, säger Elise när vi ses på Bruksgården i Ankarsrum där hon bor med sin familj, maken Christian och döttrarna Heidi, Stella och Donna, sedan snart fyra år tillbaka.
Hennes produkter uppskattas av både stjärnkockar och vanligt folk.
Bland annat har hon fått i uppdrag att formge och producera en speciell cocktailkopp till Grand Hotels Cadierbar. Och när Årets kock 2022, Jessie Sommarström, skulle skapa en avsmakningsmeny på Åkeshovs slott fick Elise uppdraget att ta fram en särskild stengodsserie till detta tillfälle. Hon har också pågående samarbeten med krögare som Niklas Ekstedt – för att nämna några exempel.
Men hur började alltsammans då? Jo, med en ganska kaxig tanke om konsten att dreja: "Hur svårt kan det egentligen vara?"
Ganska svårt, skulle det visa sig.
Men den insikten avskräckte inte Elise – tvärtom. Den gjorde henne snarare beslutsam.
– Har du hört talas om 10 000-timmarsregeln? undrar hon och förklarar:
– Den innebär att vem som helst kan bli expert på vad som helst med 10 000 timmars övning.
Elise Arwin drömmer om att framöver anordna avsmakningskvällar med stjärnkockar i Bruksgårdens matsal.
Sagt och gjort. Elise, utbildad civilingenjör i ergonomisk design och produktion, gav sig den på att inte bara lära sig att behärska hantverket. Hon satte målet betydligt högre än så – keramiken skulle bli något att försörja sig på.
En rolig historia i sammanhanget är att hon faktiskt fick en drejkurs av sin man Christian i 29-årspresent, men det var en present hon aldrig löste in.
– Nej, säger hon och skrattar. Jag tänkte fördomsfullt att sådana kurser bara var för tanter som behövde en hobby.
Men så några år senare, under en semestervistelse på Gotland, bestämde sig hela familjen för att prova på att dreja. Det var i samband med det som den där kaxiga tanken dök upp... "Hur svårt kan det vara?".
Knappast någon piece of cake. Som sagt var.
– Jag var sämst av oss alla! berättar Elise och brister åter ut i skratt.
Ändå var det hon som fick blodad tand. Hon beskriver det som en slags aha-upplevelse. För det var där och då som hon bestämde sig för att detta var något hon ville, och skulle, satsa på.
Visningsföremål designade och skapade av Elise Arwin.
Steget från ingenjör till krukmakare låter kanske långt. Men inte för Elise. Hon hade egentligen tänkt sig en estetisk utbildning redan på gymnasiet men det blev inte riktigt så...
Intresset för att skapa, och behovet av att vara kreativ, har funnits sedan barndomen, berättar Elise som växte upp både i Norge, Stavanger, och i Florida.
– Mamma arbetade som flygvärdinna så vi reste väldigt mycket och under ett par år bodde vi i USA.
När Elise skulle börja på gymnasiet blev det en ny flytt, till Eskilstuna i Sverige.
Mitt i flyttröran föll valet på naturvetenskapliga programmet i stället för det estetiska. Detta för att hon skulle få en så bred bas som möjligt att utgå ifrån.
– Jag ville egentligen inte alls flytta från Norge eftersom jag äntligen hade fått ett sammanhang där, och vänner. Det var inte så lätt med den biten när jag var barn eftersom vi flyttade och reste så mycket, säger hon.
Nytt land, ny stad, ny skola och ett gymnasieprogram som hon inte alls hade tänkt sig att gå. Men det blev faktiskt bra ändå.
– Jag gillar matte och fysik, så helt fel var det ju inte, och när jag väl börjat med något vill jag slutföra, säger Elise.
Så det gjorde hon.
Efter studenten gick hon några fristående högskolekurser och jobbade hos sin mamma som nu drev köksbutik, där hon lärde sig att rita och sälja kök. Hon återvände också till Florida där hon under några månaders tid arbetade som kulturrepresentant för Norge på Disney World, världens största nöjesfält.
Sedan gick flyttlasset till Norrbotten för ingenjörsstudier vid Luleå tekniska universitet. Därefter följde några år som anställd, en period på företaget Kvik, där hon ritade kök och badrum, en annan på Bröstcancerförbundet där hon bland annat arbetade med utveckling och paketering av Bröstcancerfondens rosa bandet-kampanj.
På några minuter har Elise drejat en skål. Den återstående processen innan den är klar tar dock betydligt längre tid.
Nästa steg blev att starta egen konsultverksamhet inom produkt- och varumärkesutveckling på Östermalm i Stockholm.
– Det var där jag träffade Christian som hyrde kontorslokal på samma företagshotell som jag, berättar hon.
– Vi möttes vid kaffeautomaten i princip, och klickade fort.
Det visade sig att de hade flera gemensamma drömmar, varav en var att skaffa båt och lära sig att segla.
Tillsammans började de att förverkliga den ena drömmen efter den andra. Det blev en segelbåt, och ett radhus att renovera och just som de stod i begrepp att starta ett företag tillsammans började Elises mage att växa. De väntade barn – tvillingar: Heidi och Stella. Och året därpå kom lillasyster Donna till världen.
Så följde några intensiva småbarnsår då Elise var mycket hemma med barnen.
När det väl var dags att återvända till kontoret igen kände hon att det tog emot att bli sittandes så mycket vid datorn. Hon ville vidare, prova något nytt. Och en längtan efter att få ägna sig åt något mer fysiskt, handfast kreativt, pockade på.
Här någonstans kommer den där Gotlandsresan in i bilden.
Det blev några enstaka dagskurser efter den men på det stora hela är Elise självlärd krukmakare.
– Jag är bra på att själv ta reda på, och läsa på om, hur man ska göra saker och ting.
Hon berättar att hon ganska snabbt lärde sig centrering, en grundläggande färdighet när man ska dreja.
Därefter ägnade hon sig åt att öva, öva och öva.
Elise vid ritbordet i sitt arbetsrum. Intresset för god mat och dryck är något som Elise delar med maken Christian. "När vi är ute och reser lägger vi stort fokus på maten och matupplevelserna", berättar hon.
För fem år sedan ungefär startade hon Hesselby krukmakeri på Hesselby slott, strax utanför Stockholm. Numera har hon personal på plats där.
För egen del arbetar hon sedan flytten mest i sin keramikverkstad hemma på gården i Ankarsrum, men åker regelbundet upp till Stockholm för att fylla på med produkter i butiken på slottet, och för att hålla kurser och träffa kunder.
Man kan ju undra hur Elise och Christian, utan någon tidigare koppling till Tjustbygden, hamnade i Ankarsrum, en liten småländsk ort ingen av dem ens hört talas om tidigare.
Jo. Det beror faktiskt på ett infall. Elise berättar:
– Vi skulle hjälpa några grannar i Hässelby att leta ny bostad. Själva hade vi inga planer på att flytta. Vi trivdes jättebra i vårt radhus. Men så fick jag för mig att lägga in min egen drömsökning på Hemnet: en boyta på minst 200 kvadratmeter, tomtyta på minst 5 000 kvadrat och maximalt 100 meter till vatten.
Där var den – Bruksgården i Ankarsrum!
Förälskelsen, och fascinationen för det speciella huset, var omedelbar, både från Elises och Christians sida. Och bara ett halvår senare gick flyttlasset från Stockholm till Småland och Tjust.
En ensam adventsstjärna har fått hänga kvar i keramikverkstan för mysfaktorns skull.
Lite kort om det speciella funkishuset: Bruksgården byggdes 1939 av den dåvarande brukspatronen Jonas Spånberg och den fasta inredningen skapades av inredningsarkitekten Josef Frank och formgivaren Estrid Ericsson, som grundade Svenskt Tenn.
Övervåningen har renoverats i omgångar av olika ägare, men i stort sett hela nedervåningen är intakt med originaldetaljer.
– Så fort vi kom in i huset första gången kände jag att det var helt fantastiskt. Som golven – allt var gjort i ek, men lagt i olika mönster, säger Elise.
Elise Arwin har planer på att utveckla och bygga ut verkstan på Bruksgården framöver.
Med säker hand. Elise vid drejskivan.
Med säker hand. Elise vid drejskivan.