Hur vi tog oss dit minns jag inte, men kanske det var med taxi. Jag kände mig inte så bekväm med att besöka gamla människor. Jag var lite rädd och blyg på samma gång inför deras blickar och jag ville helst gömma mig bakom ryggen på mamma. Gamla människor hörde dessutom ofta dåligt, hade vattniga ögon och skrumpna händer, vilket kunde skrämma mig.
Mormors far låg i en säng i ett av rummen. Han hade vitt hår, en vit särk och lakanen var bländande vita. Jag tyckte att det endast var ett par vita änglavingar på ryggen som saknades för att han skulle kunna lyfta och flyga till himlen.
Hans liv hade varit strävsamt. Han hade varit med om nödåret 1868 som fyraåring. Och vid nio års ålder fick han börja arbeta vid valsverket i Gunnebo och gå ömsom dagskift, ömsom nattskift. Här hade han råkat ut för en svår olycka, då han fastnat med en arm i en av valsarna och skadade sig så allvarligt att han förlorade medvetandet. På lasarettet i Västervik trodde man att han var död. Men då någon upptäckte att det ryckte i en halssena så förstod man att han levde. Med en arm obrukbar fick han ändå fortsätta att arbeta. Och någon olycksfallsersättning var det inte tal om. Dock bekostade bruket hans sjukvårdskostnader. Efter något år började han arbeta som ladugårdskarl på olika gårdar i Gladhammar, Hjorted och Västrum. I sjuttioårsåldern kom han så till ålderdomshemmet i Västrum, där han arbetade som eldare och hjälpreda i trädgården tills han var 85 år. Nu hade ålderdomshemmet blivit hans slutstation, då hans kropp inte längre bar honom. Men trots att han var sängbunden, så var det inget fel på hans humör, han skojade gärna och berättade historier ur sitt liv.
Jag kände ändå en viss lättnad då vi tog farväl av honom och återvände hem.