Vreden efter Muhammad-karikatyr
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En som gjort det är chefen för Svenska Institutet i Alexandria Jan Henningsson. Efter fyra år på plats i Egypten och tidigare vistelser i muslimsk miljö har han stor kulturkompetens. Han har efter många samtal med muslimer gjort en mycket intressant analys värd att föra vidare. Det genomgående för dagssituationen är den förödmjukelse som miljontals muslimer i en kulturkrets fylld av mindervärdeskomplex känner. De känner sig personligen kränkta och förödmjukade. Förnedring känner många muslimer bland annat för den behandling irakiska fångar i Abu Ghuraib-fängelset utsatts för eller när palestinier förnedras vid israeliska gränskontroller.
Jan Henningsson ställer sig frågan hur ofta vi i svensk press läser att landet Sverige har förödmjukats av omvärlden.
Egyptiska och arabiska muslimer har enligt han Henningsson i modern tid gång på gång upplevt vad man beskriver som kollektiv förödmjukelse och som exempel nämns de upprepade militära förlusterna mot Israel, då Saddam-statyn vräktes omkull i Bagdad eller då Egypten inte fick en enda röst, när internationella fotbollsförbundet skulle välja värdnation för VM 2010.
För nutida arabiska muslimer är Muhammad en gestalt som står dem nära. Han bodde i regionen och talade en form av arabiska som än i dag går att förstå. Muhammad växte upp utan föräldrar. Han gifte sig och bildade familj och blev för de troende en gestalt, skriver Jan Henningsson.
FN-organet UNDP har i en översiktsrapport konstaterat att araberna släpar efter på i stort sett alla samhällsområden. Sämst är det i fråga om demokrati/medborgerligt inflytande, jämställdhet och läskunnighet. Arabvärlden är i vår mening inget civilt samhälle med folkrörelser. Inte heller är man internationellt framstående på vare sig sportens eller kulturens arenor. Men det finns, konstaterar chefen för Alexandriainstitutet, ett område, där araber - både kristna och muslimer faktiskt känner sig överlägsna - nämligen religionen. Men om man blir kränkt också på detta område, ja då är måttet rågat. Och det är just vad som hände efter publiceringen i Jyllands-Posten.
En av de anställda på Svenska Alexandriainstitutet säger att "visst kan man kritisera islam och muslimska samhällen och säga att vi är efterblivna men man behöver inte sticka kniven ända in i den allra ömmaste punkten. Då framtvingar man en reaktion som vi, de allra flesta av oss, helst hade velat undvika. Oavsett hur aktivt troende man är i vårt land är religionen människornas liv".
Jan Henningsson frågar om den våldsamma reaktionen bland miljontals muslimer står i proportion till de provokativa karikatyrteckningarna i den danska tidningen. Karikatyrer i en dansk regionaltidning kan väl knappast jämföras med militär invasion av muslimska länder som Afghanistan och Irak eller ockupation av palestinska områden. Förklaringen kan finnas just här; man rår inte på de Stora Fienderna, i detta fall främst USA med allierade, som man ju dessutom är starkt ekonomiskt beroende av. Resultatet som vi sett är en sedan länge uppdämd folklig vrede, som nu får ett lämpligt utlopp med helt förkastliga brott som att sätta brand på ambassader.
Danmark är inte tillräckligt mäktigt eller ekonomiskt viktigt för arabvärlden för att skyddas av upplysta egenintressen. Kanske var det en felaktig beräkning av muslimska regimer att tro att Europa skulle vara berett att göra ett offer för Danmark EU har givit Danmark sitt fulla stöd..
Inte förvånande lyfts åter professorn Samuel Huntingtons bok " Civilisationernas kamp" fram och hans tes om en kamp mellan civilisationerna. Världsläget har gjort den högaktuell. När boken publicerades för tio år sedan hånades författaren. I dag är läget ett annat. Nu är den värd att läsas och begrundas över - är det verkligen sant att vi står inför en kamp mellan civilisationerna? Förhoppningsvis blir det inte så.
Kolumnen