Maud Olofsson har tjänat som partiordförande i mer än tio år. Hennes förtjänster är många, inte minst insatserna för att gjuta nytt mod i partiet efter åren med Olof Johansson och Lennart Daléus. Men tio år är lång tid i toppolitiken och även om hon uppenbarligen trivs i rollen och är populär internt, finns det anledning att väcka frågan om ett partiledarbyte.
Riksdagsledamöterna Fredrik Federley och Abir Al-Sahlani gick i veckan ut och öppnade för ett partiledarskifte i Centerpartiet vid stämman i höst. Det är klokt att diskutera ledarskapet och hur centerrörelsen kan göras attraktivare för väljarna efter två mandatperioder i regeringsställning.
"Jag är partiledare för Centerpartiet så länge jag tycker att det är kul och jag känner att jag har medlemmarnas förtroende", är en av kommentarerna som centerledaren lämnat i veckan efter att krav på hennes avgång har höjts. Eftersom hon själv inte lämnat något annat besked får man anta att hon än så länge har roligt på sin post. Förresten: Är det inte när det är som roligast man ska sluta?
I veckan talade TT med 21 av 27 centerdistrikt och av dessa ställde inget sig bakom avgångskravet, men en del av dem öppnade för ett partiledarskifte under innevarande mandatperiod. Det är självklart givet att svenska partiers inre liv inte enbart ska bestämmas utifrån opinionsmätningar. Politiken är så mycket mer. Efter många år som partiledare, varav hälften i regeringsställning, är det svårt att tro att Maud Olofsson skulle komma att lyfta partiet i valet 2014.
Förutsättningarna för att en ny förmåga skulle lyckas är större. Centerpartiet har behov av att kunna hävda sig i debatten och framstå som ett piggt alternativ - både mot regeringskollegorna i alliansen och mot oppositionen, och inte minst de blivande språkrören i Miljöpartiet.
Som vi sett på sistone så kan oväntade kandidater dyka upp och också vara starka utmanare.
Men i dagsläget finns framförallt fyra namn som diskuteras. Anna-Karin Hatt, som det ryktas är Maud Olofssons favoritkandidat, EU-parlamentarikern Lena Ek och landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Den mest dynamiska efterträdarkandidaten hittar man dock inte i kretsen av centerministrar, utan i finansutskottet. Annie Johansson, som är riksdagsledamot för Jönköpings län.
En intressant kombination som skulle rymma såväl nytänkande och tradition som förnyelse och erfarenhet vore ju om landsbygdsminister Eskil Erlandsson antog utmaningen att sätta sig på den nyinrättade viceordförandeposten och att Annie Johansson tog över rodret som partiledare.
Centerpartiet kommer att ha partistämma i år, extrastämma för antagandet av partiprogram nästa år och ordinarie stämma året före nästa val . För partiets skull och för den kommande partiledaren, vore årets stämma det bästa valet att genomföra ett partiledarskifte på. Vid extrastämman nästa år ska fokus att ligga på antagandet av ett nytt partiprogram - ett partiledarval då skulle skymma den politiska diskussionen och ett partiledarval 2013 vore inte juste mot efterträdaren. Det är vettigt att få tid att växa in i rollen före nästa val.
Socialdemokraternas partiledarval har beskrivits som ett ödesval - med rätta. Hur Centerpartiet hanterar ledardiskussionen är i ännu högre grad en ödesfråga. Partiets 3,5 procent i gårdagens Skop-mätning är en hint om att en tillvaro utanför riksdagen mycket väl skulle kunna bli aktuell om partiet inte spelar sina kort rätt.